Emil
Någon sa; kan jag någonsin få veta, om du vill ha mig kvar,
Sen när nätterna tätnar och lunderna rodnar och fåglarna flyr?
Men jag, log lugnande tillbaka
Och kläckte klichéer om "ljus efter mörker"
Och "vi är väl de samma, oavsett årstiderna?"
Men det var en lögn, jag visste det säkert
Jag visste att mörkret förvandlar en till vad det vill
Stormarna vänder mig ut och in
Skogen och svamparna tvingar mig hem
Och det gör mig så hänsynslös mot alla runt omkring
Ja, det gör mig så hänsynslös, men det gör mig
Ingenting
För jag är ond igen
Ond igen, ond igen
Om jag någonsin har varit god
Ond igen, ond igen, ond igen
Om jag någonsin har varit god
Någon sa; är jag bara en dörr som släcks
Räknas jag också när isarna smälter
När fruktträden brister och vi står nakna igen?
Men jag blinkade betryggande
Och mumlade mysigt något ohörbart
Om att "vi är väl de samma, oavsett årstiderna?"
Men det var en lögn, och jag visste det säkert
Jag visste att solen förvandlar en till vad den vill
Knopparna vänder mig ut och in
Värmen och dofterna tvingar mig hem
Och jag är ond igen
Ond igen, ond igen
Om jag någonsin har varit god
Ond igen, ond igen, ond igen
Om jag någonsin har varit god
Och jag är kall igen
Hård igen
Grym igen
Om jag någonsin har varit...
Rå igen
Stygg igen
Ful igen
Om jag någonsin har varit god
Om jag någonsin har varit god
Om jag någonsin har varit god
Sen när nätterna tätnar och lunderna rodnar och fåglarna flyr?
Men jag, log lugnande tillbaka
Och kläckte klichéer om "ljus efter mörker"
Och "vi är väl de samma, oavsett årstiderna?"
Men det var en lögn, jag visste det säkert
Jag visste att mörkret förvandlar en till vad det vill
Stormarna vänder mig ut och in
Skogen och svamparna tvingar mig hem
Och det gör mig så hänsynslös mot alla runt omkring
Ja, det gör mig så hänsynslös, men det gör mig
Ingenting
För jag är ond igen
Ond igen, ond igen
Om jag någonsin har varit god
Ond igen, ond igen, ond igen
Om jag någonsin har varit god
Någon sa; är jag bara en dörr som släcks
Räknas jag också när isarna smälter
När fruktträden brister och vi står nakna igen?
Men jag blinkade betryggande
Och mumlade mysigt något ohörbart
Om att "vi är väl de samma, oavsett årstiderna?"
Men det var en lögn, och jag visste det säkert
Jag visste att solen förvandlar en till vad den vill
Knopparna vänder mig ut och in
Värmen och dofterna tvingar mig hem
Och jag är ond igen
Ond igen, ond igen
Om jag någonsin har varit god
Ond igen, ond igen, ond igen
Om jag någonsin har varit god
Och jag är kall igen
Hård igen
Grym igen
Om jag någonsin har varit...
Rå igen
Stygg igen
Ful igen
Om jag någonsin har varit god
Om jag någonsin har varit god
Om jag någonsin har varit god
Kommentarer
Trackback