I want something good to die for

Jag läste precis ett inlägg i en annan blogg. Ett inlägg som var lite som en örfil. Skärp till dig! Lägg av!  Och kanske borde jag det. Kanske borde jag se till vad jag har, istället för att låta det som jag inte har ta upp mina tankar och fylla mig med oro och uppgivenhet. Värdelöshet. Otillräcklighet. Kanske borde jag gå tillbaka en månad i tiden, kanske borde jag glädjas över det som var då. Eller glädjas över den där dagen i augusti som kommer. Men det är ju sagt att man ska leva i nuet? Och om jag ska leva i nuet, då måste det vara tillåtet för mig att må såhär just nu. Även om jag inte vill och även om jag förstör mer än jag bygger upp just nu, så är det hur jag mår och kanske måste jag låta mig själv må klart innan jag kan gå vidare. Så har det ofta varit.

En gång ignorerade jag mina känslor. Jag tryckte bort dem och jag vägrade låta mig slås ned när det värsta tänkbara drabbat mig. Det var det dummaste jag gjort i hela mitt liv. Nästan. Ett halvår efter händelsen bubblade alla känslor upp istället, mycket kraftigare än de jag känt från början. Så det är dumt att trycka undan.

Men något är fel när jag inte ens vill gå ut. När jag inte ens vågar gå i klädaffärer. När jag inte vågar köpa något även om jag är hungrig. När jag helst inte ens vill plinga på bussen för att gå av, om ingen annan gör det. Något är fel, väldigt fel när jag mår såhär.

Jag önskar jag visste vad.