I want something good to die for

Jag lyssnade först på Melissa Horn, och nu på Lars Winnerbäcks tidvis. Och för första gången sen den där lyckliga dagen den femte juni, saknar jag skolan. Inte vännerna; de kan jag träffa när jag vill. Jag saknar att vara där. Att sitta i soffan, att inte göra någonting, men ändå ha det så genombra. Det var en bra tid de där åren, det var verkligen det. Jag är obeskrivligt glad över att jag fick vara med. Att jag fick vara en del av allt. Det har stärkt mig. Jag har lärt känna människor som är helt fantastiska. Jag har fått vänner som jag vet kommer stanna vid min sida livet ut. Jag har lärt mig saker om mig själv och om andra. Jag har fått svar på frågor som varför och hur. Jag har varit en del av allt, jag har räknats. Nu tillhör jag inte någonting längre, och kanske är det lite det som skrämmer mig. Att jag står här helt ensam, utan någon som vet min situation, utan någon jag kan vända mig till som direkt förstår vad jag menar. Förut hade jag både skolan och fotbollen; nu har jag ingetdera. Jag kan inte hjälpa att jag känner mig lite ensam.. Men det betyder inte att jag är ensam, verkligen inte. Det känns bara tomt, en kväll som den här.

Och imorgon ska jag fråga Sofia om han verkligen fick mitt nummer, för nu har jag ändrat mig. Jag vill att han ska ringa, jag vill utmana mig själv, jag vill bli nervös. Jag vill träffa nya människor och ja. Vi fungerade rätt bra, vi skrattade åt samma saker och det är väl kanske en fördel.