I want something good to die for

Jag och mamma håller på att baka lussebullar. För det är första advent imorgon. Hon bad mig ta ner adventslådan för en halvtimme sen. Jag har inte gjort det. Jag vill verkligen inte pynta. Jag vill egentligen inte ha jul alls, och att pynta känns som att bjuda in julen i vårt hus. Bjuda in det som inte är som det ska, som inte är som förr, som påminner om det som gör ont. Jag vill gärna skjuta på pyntningen till i alla fall imorgon kväll, eller måndag. För idag och igår och i förrgår har jag varit instabil. I förrgår kväll grät jag för första gången på hur länge som helst. Jag försöker intala mig själv att det var på grund av trötthet och utmattning, men jag vet ju innerst inne att det inte var det. Och jag hatar mig själv för att jag grät. Över det. Jag trodde att jag hade lämnat det bakom mig.

 Dokumentären om Lars Winnerbäck som jag såg igår, ensam, var så himla fin. Det var extra fint att Lasse själv var där också och såg väldigt glad ut över de stående ovationerna han fick när han blev presenterad efter filmen. Men det var faktiskt inte läskigt att vara ensam. Jag hade tur och hamnade bredvid en tjej som också var där själv, så vi pratade och hade det väldigt trevligt innan filmen började. Hon hade sett Lasse live 30 gånger.. Filmen fick mig att skratta många gånger, den gav mig gåshud och vid ett tillfälle rann en ensam tår nerför min kind. Men jag tänker inte avslöja något för er som tänkt se den. Bara att ni ska se den. Den släpps på DVD den tionde december.