Två år har gått
Den 26 oktober 2006. Idag är det två år sedan fyra kustbevakare omkom i en flygolycka. Därför går många av mina tankar idag till familjerna som miste sin pappa, sin man och sin fästman. Mina tankar går även till min egen pappa som inte bara förlorade fyra arbetskamrater, utan även fyra väldigt nära vänner.
Idag är en dag som jag ägnar åt att minnas, uppskatta och sörja.
Minnas alla gånger Kustbevakningen haft julgransplundring och jag umgåtts med personer som inte längre finns i livet, och även med deras barn. Hur roligt vi haft det och hur ingen orkat eller vågat ta tag i traditionen sen olyckan. Minnas hur min pappa varje höst gick ut tillsammans med en av de omkomna för att jaga. Hur min pappa inte jagat sen dess. Minnas hur flygplanen såg ut på insidan och försöka förstå att ett helt flygplan och fyra människor bara försvann i vattnet. Gick i tusen bitar.
Uppskatta att jag har min pappa kvar i livet. Det var ödet, eller slumpen, som gjorde att inte han jobbade just den dagen. Det är därför jag fortfarande tänker på det så ofta; det kunde ha varit jag som förlorade min pappa. Uppskatta att han har bytt tjänst och inte längre flyger. Jag lärde mig uppskatta livet på ett annat sätt för två år sedan. De små sakerna blev viktigare.
Men framför allt sörjer jag idag. Jag sörjer för den fästmö som förlovat sig med en man bara veckor innan hon aldrig mer skulle få träffa honom igen. En fästman hon aldrig skulle få dela livet med. Som hon aldrig skulle få bli lycklig tillsammans med. För att den vänstra vingen lossnade.
Jag sörjer för den flickvän som ett par månader innan fött en liten dotter. En dotter som inte kommer ha några egna minnen av sin pappa. En flickvän som aldrig kommer få dela dotterns framsteg tillsammans med hennes riktiga pappa. En dotter som alltid kommer undra hur hennes pappas famn kändes. För att den vänstra vingen lossnade.
Jag sörjer för den familj som inte längre är hel. Där det fattas en pappa och en man. Där en son och en dotter aldrig mer kommer bli hela. En son och en dotter som skulle behövt sin pappa under resten av sin uppväxt. Att förlora sin pappa mitt i tonåren är inte lätt för någon. Det blev extra svårt för dottern. För att den vänstra vingen lossnade.
Jag sörjer för de två söner och deras mamma som aldrig mer får höra sin pappa och sin man komma hem igen. Inte höra hans röst när han ringer för att kolla läget. Jag sörjer för att den yngre sonen ofta varit orolig för att hans pappa ska dö, men att hans storebror då sagt att han inte kommer göra det. Inte förrän han blir gammal. Deras pappa blev inte äldre än 42. För att den vänstra vingen lossnade.
Jag tänder fyra ljus ikväll.
Idag är en dag som jag ägnar åt att minnas, uppskatta och sörja.
Minnas alla gånger Kustbevakningen haft julgransplundring och jag umgåtts med personer som inte längre finns i livet, och även med deras barn. Hur roligt vi haft det och hur ingen orkat eller vågat ta tag i traditionen sen olyckan. Minnas hur min pappa varje höst gick ut tillsammans med en av de omkomna för att jaga. Hur min pappa inte jagat sen dess. Minnas hur flygplanen såg ut på insidan och försöka förstå att ett helt flygplan och fyra människor bara försvann i vattnet. Gick i tusen bitar.
Uppskatta att jag har min pappa kvar i livet. Det var ödet, eller slumpen, som gjorde att inte han jobbade just den dagen. Det är därför jag fortfarande tänker på det så ofta; det kunde ha varit jag som förlorade min pappa. Uppskatta att han har bytt tjänst och inte längre flyger. Jag lärde mig uppskatta livet på ett annat sätt för två år sedan. De små sakerna blev viktigare.
Men framför allt sörjer jag idag. Jag sörjer för den fästmö som förlovat sig med en man bara veckor innan hon aldrig mer skulle få träffa honom igen. En fästman hon aldrig skulle få dela livet med. Som hon aldrig skulle få bli lycklig tillsammans med. För att den vänstra vingen lossnade.
Jag sörjer för den flickvän som ett par månader innan fött en liten dotter. En dotter som inte kommer ha några egna minnen av sin pappa. En flickvän som aldrig kommer få dela dotterns framsteg tillsammans med hennes riktiga pappa. En dotter som alltid kommer undra hur hennes pappas famn kändes. För att den vänstra vingen lossnade.
Jag sörjer för den familj som inte längre är hel. Där det fattas en pappa och en man. Där en son och en dotter aldrig mer kommer bli hela. En son och en dotter som skulle behövt sin pappa under resten av sin uppväxt. Att förlora sin pappa mitt i tonåren är inte lätt för någon. Det blev extra svårt för dottern. För att den vänstra vingen lossnade.
Jag sörjer för de två söner och deras mamma som aldrig mer får höra sin pappa och sin man komma hem igen. Inte höra hans röst när han ringer för att kolla läget. Jag sörjer för att den yngre sonen ofta varit orolig för att hans pappa ska dö, men att hans storebror då sagt att han inte kommer göra det. Inte förrän han blir gammal. Deras pappa blev inte äldre än 42. För att den vänstra vingen lossnade.
Jag tänder fyra ljus ikväll.
Kommentarer
Postat av: Felicia
Det där fick mig att börja gråta ju!
Trackback