Frihet

Varje gång jag går förbi en skola, eller möter barn/ungdomar på eftermiddagarna som är på väg hem från skolan, känner jag en sorts lättnad i magen. En skön känsla över vetskapen att jag, om jag inte vill, behöver sätta min fot i en skola igen. Att jag, om jag inte vill, behöver pressas av hemtentor som ska lämnas in. Att jag, om jag inte vill, behöver uthärda långa lektioner om saker som inte intresserar mig alls.

Men jag känner även ett litet sting av avundsjuka när jag ser dem. Barnen. Avundsjuka för vad de har framför sig när det gäller vänskap och gemenskap. Förhoppningsvis. Förhoppningsvis ska de få känna samma värme som jag kände varje morgon när jag möttes av vänners leenden. Förhoppningsvis ska de få känna samma gemenskap som jag kände i en skola som var lika mycket min som någon annans. Förhoppningsvis ska de känna den trygghet som jag kände av att vara i skolan. Och jag hoppas verkligen att de ska spendera lika många timmar tillsammans med dessa vänner, i den skolan och i den tryggheten som jag gjorde.

Om inte, har de inte mycket att se fram emot. Men jag önskar dem verkligen en lika bra gymnasietid som jag hade. Den kommer alltid ligga mig varmt om hjärtat, och jag kommer alltid få ett leende på läpparna när jag tänker tillbaka på de tre åren som gått.

Jag hoppas att de barnen som är på väg hem från skolan, om tio år känner samma sak som jag gör idag. Då vet jag att lärare, rektorer, elever och skola gjort ett bra jobb. Då vet jag att de gjort vad de ska, och lite till. För att just de barnen ska minnas sin gymnasietid med glädje och kärlek. En glädje och kärlek de inte trodde var möjlig att uppleva i en skola.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback