It never stops

Det känns fortfarande inte som att det är på riktigt. Varesig det här eller det andra. Det känns som att någon ska komma och rycka mig ur det här. Det här bra. Den här vardagen som ska komma. Om ett par veckor är jag igång. Det är trögt nu i början, jag har ingen riktig koll på vad som händer och hur allt kommer att gå till. Men de två saker jag gjort nu, en igårkväll och en idag, tyder ganska klart och tydligt på att det är på riktigt. Jag vågar fortfarande inte hoppas, jag vågar fortfarande inte tro. Men kanske måste jag börja göra det. Jag ska snart berätta vad det handlar om. Om några dagar kanske. När jag vet mer.

Jag blev ledsen idag när jag insåg att det inte var så lätt att få tag på Emil Jensens nya skiva. Jag hade sett fram emot en kväll i sängen och lyssna på hans fina låtar. Icke. Åhléns skulle inte ens ta in den. Sen kändes det inte viktigt att leta längre, inte efter vad som berättades. Visste inte vad jag skulle säga (återigen, utan ord..) men jag vet ju precis hur du känner. Jag tror att du vet också, jag tror att du förstod vad jag tänkte där i rulltrappan. När jag var påväg att säga något väldigt, väldigt fel och känsligt. Jag lyckades hindra orden innan. Helst ville jag bara ta dig i mina armar och hålla om dig, för det var vad jag önskade när jag var där du är nu. Men på något sätt förmådde jag mig inte.

Det känns ändå som att vi är på rätt väg igen. Jag måste bara skärpa mig. Ställa mig över min feghet och de dåliga ursäkter som gör att jag inte ringer. Jag vill ju, jag vill ju fixa det här, men jag vill inte störa. Jag måste ställa mig över det. Är du upptagen säger du ju det. Jag kan inte låta det här rinna ut i sanden nu. Inte igen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback