Målsättning
Jag har tänkt att jag ska blogga i ett par dagar nu, men jag har inte haft kraft eller ork. Den här veckan har gått i sömnbristens och jobbets tecken. Men även i fina vänners, familjers och människors tecken. Men det har inte blivit så mycket tid över till blogg.
I tisdags var jag och älskade vännen på Emil Jensen i Vitabergsparken. Parken där vi såg honom för första gången för två år sedan. Nu var det sjätte gången för mig, och femte för vännen. Men det var sämsta gången, lätt. För satan i gatan vad vi frös. Regn och framförallt blåst gjorde att vi skakade, men Emil värmde ändå. Han är alltid lika fin. Och jag insåg när jag satt där, längst fram med världens kanske bästa människa till höger om mig att; fan, jag kommer sakna henne. Jag kommer sakna henne något så förjävligt.
Igår var min bror och hans fästmö hemma hos oss och lagade middag. Det var ett trevligt inslag i vardagen. Vi såg även Usain Bolt springa 200 meter på 19,19. Det var sjukt. Det var som att han sprang mot femtonåringar utan erfarenhet. Så överlägsen var han.
Mitt i allt det här har jag alltså jobbat elva timmar om dagen och kommit till insikt:
När jag kommer till Nya Zeeland ska jag sluta ignorera och trycka bort känslor. Det får vara nog med det nu. Jag går miste om så mycket, jag har ju insett det. Jag tillåter inte mig själv att älska andra, jag tillåter inte mig själv att ge mig hän och bara satsa. Jag tänker alltid en och två och tre gånger för mycket och inser att det ändå inte är någon idé. Intalar mig att ingen ändå egentligen vill lära känna mig. Anser att jag inte är någon att umgås med.
När jag kommer till Nya Zeeland kommer det bli ändring på det. Då har jag ingenting att förlora. Absolut ingenting, och jag tänker ta den chansen. Jag tänker bli den sociala och öppna människa jag önskar att jag var här i Sverige. Jag tänker ge allt. Jag tänker inte låta bli att ringa en ny kontakt bara för att jag tror att den personen inte vill träffa mig. Jag tänker ringa och ta reda på det istället.
Men det är två månader kvar. Två månader kvar att ignorera och trycka undan känslor. För nu är det ingen idé att börja känna och satsa, då kommer jag ju aldrig ens vilja åka.
Långt inlägg, men jag var tvungen att få det ur mig. Det är så mycket i mitt huvud. Och klockan 07 imorgon bitti ringer familjen från Nya Zeeland. Jag är inte nervös. Än.
Kommentarer
Trackback