News


Det har ju hänt en del när det gäller Nya Zeeland också, förresten.

I fredags var jag på någon sorts intervju tillsammans med en annan tjej. Vi fick börja med att göra ett personlighetstest. På engelska. Det känns som att risken att missuppfatta en fråga och därför svara helt åt skogen var ganska stor. Men än har de inte ringt och sagt att jag är psykopat, så det gick nog bra. Det testet följdes upp med en muntlig intervju på engelska, där jag först blev väldigt besvärad över att behöva prata engelska, men efteråt förvånad över hur bra jag förde mig. Sen fick vi tre papper till, där vi skulle avsluta meningarna. Typ "I love my..." Meningen "Being an adult I feel..." avslutade jag på följande sätt: Like I shouldn't play as much as I do. But I do it anyway, I think adults should play much more" Eller något sånt. För man skulle skriva det första man kom att tänka på.

Sen i lördags gick jag upp halv sju (extremt jobbigt var det, jag hade verkligen behövt ett antal fler timmars sömn) för att invänta ett telefonsamtal från Nya Zeeland. De skulle ringa när klockan var nio på kvällen hos dem, och tidsskillnaden är just nu tio timmar. Ingen tänkte på att räkna mer på det. Halv åtta inser jag att något måste vara fel. Googlar världsur, och inser att jag är ungefär tre och en halv timme tidig. Damnit. Bara att somna om.

Men, så, klockan elva (okej, ungefär kvart över), ringer Nikki, min förmodade blivande värdmamma. Det var lite stelt i början, jag fick anstränga mig lite för att förstå vad hon sa, men efter fem minuter flöt det på riktigt bra. Efter en halvtimme, när vi la på, hade jag fått henne att skratta ett par gånger, och hon mig. Jag hade fått svar på en hel del av mina frågor, och hon på sina. Jag tror jag kommer trivas i den familjen.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback