I want something good to die for

Jag blir bara så sjukt förvirrad. Jag vet varken ut eller in. En handling säger en sak, medan jag förstår att det är på ett helt annat sätt. Ett par ord i söndags fick mig dock att inse att det var på riktigt, samtidigt som allt annat bara skriker att det jag från början tänkte stämmer. Det som har gjort ont i mig i snart ett år. Det som gör extra ont ganska ofta. Det som får mig att tvivla. Både på mig själv och på min omgivning. Samtidigt som det ger mig bekräftelse på vad jag vetat ett bra tag. Att jag inte är någon att lita på, att jag inte är någon att hålla i när det blåser. Jag har ofta sett mig som en sådan, men om och om igen har jag blivit motbevisad, och kanske ska jag sluta försöka. För som den tävlingsmänniska jag är hatar jag att försöka genomföra en sak, men se att någon annan klarar det bättre. Då är det bättre för mig att inte försöka över huvud taget.


Ja, jag är på rätt väg igen. Det är bara lite guppigt. Det går lite upp och ner fortfarande, även om trenden är uppåt, så halkar jag ibland. Men jag kämpar för att inte fastna där nere.

"Kan du leva vid en brant, med ena foten över kanten?"