Kaos
Det är kaos i mitt huvud. Igårkväll rann tårarna okontrollerat, både av glädje för vad jag har, och ledsamhet över vad jag inte har. Jag antar att det var delvis för att jag var så himla trött, samtidigt som jag inte hade lust att sova. Somnade väl runt halv ett, och då hade jag under de 48 senaste timmarna sovit i tre timmar.
Jag har inget att se fram emot längre. Nu är framtiden ett stort svart hål, och det finns inget att klamra sig fast vid längre. Det gör mig rädd. Jag har ingen struktur i min vardag, jag kommer antagligen inte få någon lön i februari, jag slösar bort mitt liv. Jag kommer aldrig ha sparat ihop lagom med pengar för att åka till Australien i den här takten. Jag måste söka nya jobb, men jag har inte orken att skriva ett personligt brev, och än mindre att ringa och säga att jag är intresserad. Men jag vet att jag måste göra det här. Jag vet att jag måste skriva ett personligt brev, att jag måste ringa jobbiga samtal och att jag måste ha ett nytt jobb för att komma till Australien. För att ens orka med mig själv. Jag blir tokig av att gå hemma hela dagarna. Jag måste göra något av mitt liv. Och det stressar mig. Jag får nästan panik, för att jag inte vet hur jag ska lyckas.
Samtidigt som jag är sjukt glad över de fina vänner jag har. Det är nästan så att jag inte är värd dem. Det är nästan som att de vilken dag som helst ska skicka mig ett brev och säga att allt var en dröm. Att jag egentligen är så ensam som jag ofta känner mig. Att jag är så ensam på riktigt.
Jag har inget att se fram emot längre. Nu är framtiden ett stort svart hål, och det finns inget att klamra sig fast vid längre. Det gör mig rädd. Jag har ingen struktur i min vardag, jag kommer antagligen inte få någon lön i februari, jag slösar bort mitt liv. Jag kommer aldrig ha sparat ihop lagom med pengar för att åka till Australien i den här takten. Jag måste söka nya jobb, men jag har inte orken att skriva ett personligt brev, och än mindre att ringa och säga att jag är intresserad. Men jag vet att jag måste göra det här. Jag vet att jag måste skriva ett personligt brev, att jag måste ringa jobbiga samtal och att jag måste ha ett nytt jobb för att komma till Australien. För att ens orka med mig själv. Jag blir tokig av att gå hemma hela dagarna. Jag måste göra något av mitt liv. Och det stressar mig. Jag får nästan panik, för att jag inte vet hur jag ska lyckas.
Samtidigt som jag är sjukt glad över de fina vänner jag har. Det är nästan så att jag inte är värd dem. Det är nästan som att de vilken dag som helst ska skicka mig ett brev och säga att allt var en dröm. Att jag egentligen är så ensam som jag ofta känner mig. Att jag är så ensam på riktigt.
Kommentarer
Trackback