I want something good to die for

Jag lever i förnekelse den här veckan. Det är mycket som förnekas, men framförallt en sak.

Ina.

Inte så extremt och elakt som det låter, utan mer det faktum att hon åker bort på onsdag. Hon flyr landet och planerar inte att komma hem än på ett halvår. Vilket innebär att när hon kommer hem, då har jag (antagligen, jag hoppas det ändå) åkt till Nya Zeeland för att vara borta i ett år. Det här innebär att imorgon antagligen kommer bli sista gången jag träffar henne. På ett och ett halvt år. Det är halva gymnasietiden. Och gymnasiet som kändes som en evighet ibland. Hur fan ska det gå?

Ett och ett halvt år.

Sen när det väl är dags för mig att åka, att lämna de som är kvar här hemma och inte träffa dem på ett år, då kommer det vara lika jobbigt det. Men då är det alla på en gång och det kommer antagligen kännas annorlunda. Nu blir det så påtagligt att det är en person som försvinner. Fina, fina Ina. Som är så bra att prata djupa saker med. Som uppskattar det man anstränger sig till. Som blir glad över de små sakerna. Som skickar kluriga sms. Och fina. Ett av mina topp fem allra finaste sms kommer från Ina.

Men jag unnar henne det här. Hon kommer klara sig galant där borta. Och hon kommer ha sitt livs näst roligaste tid. Den roligaste var gymnasiet.