Eftertanke
Jag har hittat en ny favoritartist. Just nu spelas han på radio (i alla fall p3 vad jag vet) med ayo technology. Någon sorts cover har jag fått erfara. Det är den sämsta av hans låtar jag hört. Ändå var det den jag fastnade för. Resten är så mycket bättre. Milow heter han, och han gör musik precis i min smak. Fast kanske är det dumt av mig att lyssna på det, just nu.
Det har varit en underlig dag. Jag har gråtit så jag knappt kunnat andas, och det är så skönt att äntligen få ut lite, till något som inte rör mig eller någon av de mina. Jag läste ut boken Allt för min syster. Det var därför jag grät. Det är bara då jag kan gråta nu för tiden; när jag läser. Sen skulle jag gå hemifrån och kände när jag tagit på mig skorna att fan, nej, nej, det går inte. Jag ville inte lämna, jag ville inte visa mig, jag ville inte åka någonstans alls. Jag ville gömma mig. Men jag ignorerade den känslan (också) och gav mig iväg. På tunnelbanan fick jag sällskap i telefonen och jag insåg när vi efter en halvtimme hade lagt på, att hon behöver prata om vardagliga saker också.
Fan vad svårt det är att vara en bra vän. Så sjukt jävla svårt. Jag anstränger mig nåt så otroligt, men jag når aldrig fram. Mina känslor når inte ut som jag vill att de ska. De viktigaste orden stängs inne. Av min feghet. Vad jag är rädd för vet jag inte, för det är inga skadande ord, jag vet ju det. Men det går bara inte, jag är inte tillräckligt modig.
Sen fick jag än en gång för mig att bara åka hem, men ignorerade den känslan igen, och gick in och mötte vännen. Vi har haft en avslappnande kväll. Tittat på Mumin på norska. Bakat bullar.
Ändå känner jag mig så konstigt tom. Det jag går och funderar över och mår dåligt över, är ju egentligen ingenting mot vad i princip alla mina vänner går igenom. Varenda en av dem har liv som är fyllda av kamp, rädsla, viljan till upprättelse, sjukdom, sorg och beslut som inte ens skulle behöva tas. Och här går jag och egentligen bara är slö och oengagerad. Jag borde skämmas.
Det har varit en underlig dag. Jag har gråtit så jag knappt kunnat andas, och det är så skönt att äntligen få ut lite, till något som inte rör mig eller någon av de mina. Jag läste ut boken Allt för min syster. Det var därför jag grät. Det är bara då jag kan gråta nu för tiden; när jag läser. Sen skulle jag gå hemifrån och kände när jag tagit på mig skorna att fan, nej, nej, det går inte. Jag ville inte lämna, jag ville inte visa mig, jag ville inte åka någonstans alls. Jag ville gömma mig. Men jag ignorerade den känslan (också) och gav mig iväg. På tunnelbanan fick jag sällskap i telefonen och jag insåg när vi efter en halvtimme hade lagt på, att hon behöver prata om vardagliga saker också.
Fan vad svårt det är att vara en bra vän. Så sjukt jävla svårt. Jag anstränger mig nåt så otroligt, men jag når aldrig fram. Mina känslor når inte ut som jag vill att de ska. De viktigaste orden stängs inne. Av min feghet. Vad jag är rädd för vet jag inte, för det är inga skadande ord, jag vet ju det. Men det går bara inte, jag är inte tillräckligt modig.
Sen fick jag än en gång för mig att bara åka hem, men ignorerade den känslan igen, och gick in och mötte vännen. Vi har haft en avslappnande kväll. Tittat på Mumin på norska. Bakat bullar.
Ändå känner jag mig så konstigt tom. Det jag går och funderar över och mår dåligt över, är ju egentligen ingenting mot vad i princip alla mina vänner går igenom. Varenda en av dem har liv som är fyllda av kamp, rädsla, viljan till upprättelse, sjukdom, sorg och beslut som inte ens skulle behöva tas. Och här går jag och egentligen bara är slö och oengagerad. Jag borde skämmas.
Kommentarer
Postat av: I
Det går inte att jämföra smärta. Bara för att någon annan mår dåligt betyder det inte att du måste låtsas att du inte gör det, oavsett orsaker.
<3
Trackback