Sista måndagen. Sista derbyt
Nu är jag precis hemkommen från ett alldeles underbart derby. Min sista AIK-match på obestämd tid, och att AIK lekte med Djurgården och vann med 2-0 gjorde det till ett alldeles utmärkt minne att ta med mig till andra sidan jorden. Det blev ett fint hejdå till Therese också, ett hejdå utan tårar, ett hejdå som istället innehöll glädje över ett kommande sm-guld. Det kändes rätt att säga hejdå till henne efter en AIK-match.
Ändå infinner sig inte den ultimata glädjen. Kanske delvis för att det inte riktigt kändes som ett derby; det var inget ordentligt motstånd, varken på planen eller på läktaren. Men även för ett par sms jag fick under matchen. De fick mig att tänka och undra. Massor. Undra vad jag egentligen betytt. Betyder. Hur mycket som varit äkta, egentligen. För jag åker till andra sidan jorden, ska vara borta i mer än ett år, och får ett sånt slag i ansiktet. Det kändes verkligen som det.
Jag är ledsen. Faktiskt.
Screw this country. Jag längtar till NZ nu. Så jag slipper det här. Fan, vad skönt det ska bli.