You will find me
KAPOW!
Slog det mig. Igen.
Som att någon vred allt inuti mig ett kvarts varv. Om två veckor sitter jag i ett främmande land, i ett främmande rum, med bara främmande människor runt mig. Jag kommer inte känna någon. Jag kommer inte ha en enda att skicka paniksms till. Min telefonbok kommer decimeras med säkert hundra personer. Jag kommer behöva formulera mina känslor på engelska och hoppas på att de kommer ut rätt. Jag är ju så rädd.
Samtidigt kan jag inte vänta till den stund jag sätter min fot på Ny Zeeländsk mark. I den stunden går jag ur mitt skal, i den stunden tar jag fram den person jag alltid velat vara, men som något (jag vet inte vad) hindrat mig från. Jag ser fram emot att lära känna nya människor. Få nya, annorlunda vänner. Vänner med andra erfarenheter, vänner med andra synsätt och vänner från alla delar av världen. Jag ser fram emot att bli mottagen i en ny familj, att bli accepterad och acceptera.
Min värld är upp och ner och bak och fram just nu. Sista dagen på jobbet imorgon, jag har bakat en sockerkaka med för mycket kardemumma i och imorgon kväll kommer det hit en massa folk. Kanske. Antagligen har de glömt. Men det gör inget.
Jag är fortfarande rädd.
Jag skäms väldigt mycket att jag alltid inte är där. Men jag är också rädd