I want something good to die for

Jag tror det är en kombination av mycket att jag känner mig ledsen idag. Jag kom hem från Queenstown igår, efter fem dagar av äventyr, adrenalin och skratt, och det är alltid svårt och tråkigt att gå tillbaka till vardagen. Jag har sett bilder från Sverige där nästan alla infokompisar var samlade och det fick mig att sakna dem något så otroligt. Emelie åker hem på måndag.

Att Emelie åker hem gör att Sverige genast kommer närmre, gör att jag inser att tiden här bara är till låns. Den är inget jag får behålla för alltid, bubblan kommer spricka. För samtidigt som jag ser fram emot att träffa alla i Sverige, så är jag rädd. Tänk om ingen har saknat mig, tänk om ingen tycker det är roligt att jag kommer hem. För jag saknar alla mina vänner i Sverige nästan varje dag, medan de inte saknar mig alls. Just för att de har alla andra runt sig, deras liv är nästan som vanligt. Det märks liksom inte att jag fattas. Kommer det då märkas att jag kommit tillbaka?

Och jag saknar Jarrod. Vi träffades i en timme igår, när han hämtade mig på flygplatsen, och det var liksom inte tillräckligt. Sen att vi hade en diskussion inatt om framtiden och kärlek gjorde mig ledsen och tvivlande.

Det är mycket som händer inuti mig, många tankar att hålla reda på. Ändå har jag haft ett underbart dygn. Jag har kommit hem igen, jag har fått varma kramar, jag har myst upp i en säng och tittat på film, jag har köpt glass i drive thru och lekt med kattunge, jag har fått världens finaste stickade vantar, jag har ätit långfrukost på café, solen skiner och det är mycket varmare här än i QT.

Jag borde vara glad, nöjd, och dansa på moln, men det är svårt när en av mina bästa vänner här åker till Sverige på måndag. (Men å andra sidan är det ju bara fyra månader tills jag följer efter, och då kan vi leka igen.)