J<3C

Hans bil står här utanför, han bad mig vakta den under helgen, medan han är och skjuter änder. Jag har vaktat så gott jag kunnat, och än står den kvar. Imorgon kommer han och hämtar den, igår sa vi hejdå. Det är bara en dag sedan jag kröp ihop i hans armar, ändå saknar jag honom något otroligt. Hur hans hand söker sig in i min, hur hans bruna ögon ser djupt, djupt in i mina, hur jag ser hur hans ögon är fyllda av kärlek, kärlek som är till för mig, för bara mig.

Hans starka armar, hur de håller om mig när vi sover och hur trygg jag känner mig när jag kan känna hans sömniga andetag i min nacke. Hans fina, fina ansikte. Hur jag kan titta på honom när han sover, eller i smyg när han spelar gitarr för mig. Hur jag älskar att betrakta honom när han inte vet, och hur han smälter mitt hjärta bara genom att le mig i ögonen.

Hur han lärt mig att hata söndagar, bara för att jag vet att det är dagen vi måste säga hejdå, och vänta i fem dagar innan vi får hålla varandras händer igen. Hur han har lärt mig att uppskatta, att älska, att glädjas och att framförallt leva i nuet.

För även om vi försöker att inte tänka på det, kommer det här ta slut. Han sa det i ord igår, och det var som ett knytnävsslag i magen. Jag visste att orden han sa var sanningen, men jag ville inte höra den, jag ville inte ställas mot den. Jag vill fortsätta skjuta den framför mig, för det är där den hör hemma. Men han sa "you know, long distance relationships never work". Och nej, man kan inte ha ett förhållande med någon som bor på andra sidan jorden. Det är stört omöjligt.

Jag lever min dröm just nu. Jag har allt jag kan önska mig, förutom en lösning. En lösning på mitt liv, en lösning på hur resten av mitt liv ska levas. Men det är jag som måste bestämma, det är jag som måste komma med lösningen. Jag kan inte leva två liv, jag kan inte leva som jag har gjort de senaste sju månaderna, hur mycket jag än önskar att jag kunde. Ett beslut måste tas, och det kommer bli ett tråkigt och extremt smärtsamt beslut hur det än tas, och jag ser inte fram emot det.

Men som sagt, han har lärt mig att leva i nuet, och jag tänker fortsätta göra det de kommande fem månaderna. Jag var bara tvungen att skriva av mig någonstans där han inte tjuvläser. För han är kär i mig, och han läser min NZ-blogg, användandes Google translator.

Och jag är så förbannat kär i honom också.


Kommentarer
Postat av: pi

älskade vän. det gör så ont i mig att framtiden ser så mörk ut på det planet. men lösningen finns och det gör hoppet också. och jag kan hoppa upp och ner tillsammans med dig tills du kan stå stadigt.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback