Nystart?
Jag gissar att jag borde börja skriva här igen nu då, när jag är tillbaka i Sverige. För tillfället känner jag inget jättebehov av att skriva av mig och dela med mig av mina känslor, men det kanske kommer. Det är ju en ganska jobbig sits jag sitter i, ändå. En känslokrävande och förvirrande sits. Men vi försöker göra det bästa av situationen; det är inte mycket mer vi kan göra. Tio veckor utan varandra känns just nu omöjligt, men jag vet att det kommer att gå. Jag vet att jag om nio veckor (det har ju trots allt gått en vecka redan) kommer kasta mig i hans armar och inte släppa taget. Jag kan inte vänta.
Det är konstigt att vara i Sverige igen. Bilarna kör på fel sida av vägen, jag avslutar mina svenska meningar med "please" och det är spännande att åka tunnelbana igen. Det är fantastiskt att träffa alla fina vänner igen; kramarna jag fått har varit så hårda, så långa och så fulla av kärlek och det har värmt mig ända in i hjärtat. Jag har inte riktigt litat på att jag varit saknad. Jag blev förvånad när folk sa att de längtade tills jag kom hem. Jag har inte tyckt att jag varit någon att sakna, jag har aldrig tagit speciellt mycket plats, och inte skulle det väl märkas att jag var borta. Men uppenbarligen var jag i alla fall värd fina kramar och kärlek. Och allt var precis som vanligt. Precis som när jag lämnade. Ingenting var konstigt och det gjorde mig trygg. Stockholm gör att jag känner mig trygg, samtidigt som jag känner mig så himla otrygg och ensam. Mitt hjärta är fortfarande kvar i Nya Zeeland, buret av den finaste personen i hela världen. Men jag vet att han tar väl hand om det.
Just nu väntar jag bara på att vardagen ska kicka igång. Det är fortfarande spännande, jag ser platser med nya ögon, jag ser platser jag inte sett på ett år. Men snart hoppas jag på att få börja jobba, tjäna lite pengar och göra något vettigt av mina dagar. Bli vältränad, lagom till sommar i NZ. Oh, I can't wait.