Att våga
Jag är ganska tillfreds med livet, måste jag säga. Visst, tankar och saknad kommer ikapp mig ibland, men det är inte alls med samma kraft som det var förut. Det känns så bra att känna att jag blir starkare och att jag går vidare mer och mer. Det känns bra att kunna prata med honom på Skype utan att bryta ihop varendaste gång. Nu kan vi ha vanliga samtal som vanliga människor, och han är en så fin vän.
Vänner, det har jag gott om här också. Jag insåg det i lördags på en avskedsfest; alla som befann sig i rummet (och ett par som saknades) älskar jag av hela mitt hjärta. Jag trivdes så fantastiskt, mina vänner gör mig så glad. Det kan inte sägas för många gånger. De är verkligen det bästa jag har. Låter som en klyscha, men det är det inte tycker jag. Alla har inte så fina vänner som jag. Alla har inte vänner som kramas så bra, och skrattar så fint och som säger så bra saker.
Fast just nu sitter en av dessa vänner, en av de allra finaste, en med en pusselbit, på ett plan påväg härifrån, för alltid. Eller, det vet man ju inte, men just nu är det för gott i alla fall. Hon lämnar det här landet för landet lite till vänster, England, för kärleken och för livet hon har där. Faktum är att när jag fick veta att hon skulle åka så snart blev jag arg på henne. Hon visste inte om det, och efter en dag insåg jag hur knäpp jag var. Jag var ju inte arg på henne, jag hade ingen anledning alls att vara det. Det mina känslor försökte säga var att hon vågade göra det jag inte vågade. Hon vågade satsa, hon vågade ge allt för kärleken. Det gjorde inte jag. Och det är klart att det suger att vara den fega. Det vill väl ingen vara. Men jag var inte arg länge, det förbyttes i stolthet. För hon är så modig. Jag vet hur det är att behöva välja, hur det är att aldrig känna sig hel, var man är befinner sig. Jag beundrar henne för att hon vågat ta ett beslut. Och London är ju faktiskt inte så himla långt bort.
Ikväll får SL fanimig se till att pendeltågen går som de ska. Två dagar i rad har det var SAMMA fel, som gjort att de inte gått längre norrut än Centralen. Skitföretag, säger jag bara. Men ikväll ska jag till Älvsjö och då tänker jag åka pendel. Vi ska äta blodpuddig och dricka sprit. Sa jag att jag älskade mina vänner?