Ensamhet
Att boka tågbiljetter till sig själv och sexton andra, men inte ha någon att skicka sms till när det gör som ondast. Det känns som en paradox, men det är så det är just nu. Jag har mått piss senaste veckan, den enda riktiga höjdpunkten var nog egentligen fredag kväll när jag fick skratta tillsammans med Johanna. Riktiga, hjärtliga skratt från längst in. Sådär som bara vi kan. Resten har varit något annat. Jag vet inte. Ett försök att hålla upp en fasad. Glädje över att ha ett jobb att gå till, eftersom jag annars antagligen inte ens skulle ta mig upp från sängen.
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Trots att jag bokat tågbiljetter till mig själv och sexton andra. Det finns ingen som jag vill besvära med mina sms, ingen som jag vill ska tycka synd om mig eller behöva lyssna på mina tankar om ångest och saknad. Jag vill kunna klara mig själv, jag vill kunna stå på egna ben, men ibland är det ju så svårt. Men jag försöker ännu hårdare.
Det är bara som att jag är den enda kvar. Jag, den som alltid är den enda kvar. Jag har hamnat i gamla hjulspår igen, jag njöt den månad eller två det inte var så, när jag fortfarande levde på det bra självförtroende jag hade med mig från nz, men det är sedan länge bortblåst. Nu är jag tillbaka som den person jag alltid varit och här kommer jag antagligen stanna för alltid. Jag är rädd att jag lämnade den enda som någonsin kommer att älska mig, jag är rädd att jag lämnade honom kvar i nz och att ingen av oss någonsin kommer bli hel igen. Att vi kommer leva våra liv, på varsin sida av jorden, ensamma. Ensamma tillsammans. Fast ensamma ifrån varandra. För ingen kommer se mig som han gjorde. Jag kommer förbli ensam, så länge jag är i det här landet. Trots att jag ska åka tåg med sexton vänner.