Glitter
Det luktar Tigerbalsam och jag låtsas att det är ångorna från den som får mina ögon att tåras. Att det är smärtan från benet som får mig att må såhär. Jag låtsas att jag är sjutton igen, går tvåan i gymnasiet och spelar fotboll igen.
Det kommer nog alltid vara såhär. Det kommer alltid göra ont av någon anledning, det kommer alltid finnas anledning att vilja stanna i sängen i flera dagar. Det kommer alltid komma dagar när allt känns omöjligt och bara tanken på att göra något kreativt av sitt liv gör att man bara vill ge upp helt och hållet.
De här mönstren är alldeles för invanda, alldeles för trygga för att jag ska orka göra något åt dem. Trygga på ett onaturligt sätt, för det kan inte vara tryggt att vilja gömma sig, men tryggt att veta att jag mått såhär så många gånger innan. Tryggt i att jag känner igen mig själv. För jag skulle ju kunna slå mig själv på kinden och lägga av med en gång. Komma ur tankebanorna redan innan de börjat. För jag vet hur jag mår bra, jag vet hur bra det kan vara, hur livet kan glittra. Men just nu vill jag inte att det ska glittra. Just nu mår jag såhär och då vill jag inte ha något jävla glitter.
Samtidigt som jag ju vill det. Jag vill ha allt glitter i världen. Men jag kan inte nå det. Det är inte till för mig, det är till för alla andra. Och det är så det alltid varit, och det är det som gör så jävla ont. Att jag inte kan fatta att det alltid kommer vara så. Hur bra jag än mått, hur länge jag än mått så bra, så kommer det aldrig glittra helt och hållet. För att det blir fel hur jag än försöker.