Upponer
Mitt känsloliv känns spännande för tillfället. Ena stunden älskar jag livet, är hög på den lycka jag känner av att få vara i den här stan, att få göra tokiga saker med mina fina vänner, att få njuta av sommarvärmen som är och mina armar som redan fått sin en fin färg. Andra stunder är jag bara så less. Att jag är fast. Redan. Att jag hamnat i cirklar (trots att det inte alls är så, trots att det hittas på saker hit och dit mest hela tiden) som bara är samma. Fast att jag är less och känner mig nere allt oftare (nere på det där oförklarliga sättet, när man egentligen inte är gråt-ledsen utan mer uppgiven) tror jag kan bero på min pengasituation för tillfället. Jag är inte fattig och jag har mat på bordet, men jag lider av att inte ha några pengar över som jag kan sätta in på mitt sparkonto. Jag vill leva som jag brukar; kunna göra spontana saker nu och då, vilket ofta kostar pengar. Jag vill för allt i världen inte dra in på det. Men det som ligger och tjyvar mina tankar är att jag på tisdag måste betala 3500 kr hos tandläkaren. INTE party. Speciellt inte när det är typ halva min lön, plus att jag ska betala hyra till mamma också. Plus att jag vill ha pengar över till sommaren, eftersom jag nästa månad inte kommer få särskilt mycket betalt heller, eftersom jag jobbat ännu mindre den här månaden än förra.
Men förutom att jag är less ibland, är livet toppen! Jag trivs så bra på jobbet, jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur jag orkade ha två jobb och vara barnvakt åt två familjer innan jag åkte till Nya Zeeland. Herregud. Jag var så slutkörd och jag hade inte mycket till liv. För faktum är att jag prioriterar faktiskt att kunna umgås mer med mina vänner och få den energi de ger, framför att tjäna några tusenlappar extra varje månad. För visst, jag skulle kunna ta ett jobb till, men då skulle jag inte njuta lika mycket av livet som jag gör nu.
Idag när jag satt i min säng och var nere (jag väntade på att smälta maten så jag kunde ge mig ut och springa. Efter löpningen har jag varit jätteglad) försökte jag spela ledsna låtar på min ukulele. Det går inte att spela ledset på en ukulele. Så istället lärde jag mig en ny låt. Äntligen. För det har jag också varit less på. De fem låtar jag kan börjar bli tjatiga, och jag har därför inte spelat ukulele på ett par veckor, för jag har inget kul att spela. Men nu så. Such great heights av The Postal Service (vilket är originalet), men sen kan man även lyssna på versionerna av Frankmusik (den ska jag ha på min begravning) eller Iron and Wine (som var den första versionen jag hörde. En kväll i NZ låg jag där i sängen bredvid Jarrod och så kom den på och jag bara började gråta. Den är så fruktansvärt fin).