Hål
Det var länge sedan det var en sån här stark känslostorm inuti mig. Jag har inte saknat det. Inte ett dugg har jag saknat det. Men nu sitter jag här, och som alltid känns det som att det aldrig kommer ta slut. Det började redan i början av oktober, och sen dess har det bara fortsatt neråt. Det är först nu det börjat bli jobbigt att andas. Det är först nu jag insett vad som hänt, hur djupt jag fallit. Och jag vet inte ens om jag har ork att försöka ta mig upp. Jag stannar nog här nere ett tag. Lyssnar på de där ledsna låtarna om och om igen. Förlorar mig i bokens värld, allt för att få uppleva något annat för en stund. För att tysta tankarna. Tränga bort dem.
Men hur jag än gör kommer de ju tillbaka. Och det blir inte bättre. Det blir aldrig bättre.
Åtta månader snart. Åtta månader och det blir inte bättre. Åtta månader och det blir sämre och sämre.
Åtta månader är en jättelång tid. Ändå minns jag precis allt. Samtidigt som jag glömt och förträngt. Minns hans omfamning. Glömt hans lukt. Åtta månader och jag kan fortfarande inte hindra tårarna.
Kommentarer
Trackback