I want something good to die for

Haha. Dumt beslut.

Försökte sova vid halv åtta, men var inte särskilt trött och alldeles för rastlös, så det gick inte alls.

Tittade på fotboll vid tio och kände att jag var väldigt trött. Bestämde mig för att lägga mig i sängen istället. Somnade. Sov i kanske 45 minuter. Och nu ska jag snart åka och jobba. Inte ett dugg kul kan jag meddela. Jag vill sova vidare. Jag vill sova inatt. Inte jobba. Inte alls. Jag vill inte vänta med att få sova till klockan halv sju imorgon bitti. Jag vill sova NU!

Damnit.

Natt mellan söndag och måndag, sen aldrig mer natt. Jag säger då det.

Här sitter jag och är lite nervös. Väntar på att båda min chefer ska ringa och meddela närmre när jag ska få jobba i sommar. På brevbärarjobbet ska jag få fler tider, och på det andra jobbet ska jag reda ut när jag egentligen jobbar, för jag förstod ingenting när hon ringde i måndags. Jag hoppas brevbärarchefen ringer först, för det är där jag helst vill jobba mest. Det verkar som att hela min sommar kommer bestå av att jobba. Men det gör ingenting, egentligen. När jag jobbar som brevbärare kommer jag ju i alla fall ha ett liv utanför jobbet. Jag kommer kunna åka och bada. Men inte när jag jobbar på Centralen. Då är det pass från typ 07-18.

Igår träffade jag vännen och åt lite lunch och tittade i lite affärer. Jag tänkte efteråt på hur sjukt våra samtal pendlade. När vi ena stunden kunde vara allvarliga, prata om vad som hänt och ha tårar i ögonen (i alla fall jag..), medan vi i nästa stund skrattade lite åt något konstigt. Det var skönt att träffa henne. Se att hon håller sig på fötter.

Nu ska jag åka och titta på cykel. Jag måste få arslet ur någon gång, om jag vill ha en cykel. Inte vara så kräsen.

Jag ska gå och lägga mig snart. Jag har haft ett par riktigt jobbiga dagar, och fler är på ingång. Igår jobbade jag i regnet och det sög verkligen. Även om jag ibland tyckte det var roligt, lite mer utmaning liksom. Men att vara helt genomblöt och kall var inte ett dugg kul.

Idag har jag sprungit i fler trappor. Hjälpte en vän att flytta till världens fräschaste lägenhet. Jag är kär i hennes kök. Nackdelen var bara att det var tre trappor utan hiss. Och en hel del grejer som skulle upp. Svetten rann på oss alla, men vi fixade det relativt fort ändå. Jag kopplade dessutom in tv, dvd och hemmabiosystemet. Det är jag stolt över. Dock hjälptes jag och en annan kille till, men ändå.

Imorgon börjar jag jobba klockan 07 och ska jobba till 19. Med vad vet jag dock inte, jag vet bara var jag ska befinna mig. Men det kan ju kanske bli en trevlig överraskning. Men att jobba i tolv timmar är inte riktigt vad jag känner för. Och på måndag är jag brevbärare igen. Tisdag barnvakt. Sen två nätter. Jag känner inte riktigt att det här är vad jag har ork till. Jag vill vara utvilad.

Det har varit tomt här på senaste tiden. Antagligen beror det på att det är relativt tomt inuti mig också. Det som har hänt är ofattbart, tragiskt, läskigt och så himla, himla orättvist. Det går inte att ta in. Och jag är verkligen tom på ord. Ingenting känns som att det är värt att skriva om längre, ingenting känns viktigt. Det som är viktigt, det står i det brev jag skickade idag. Jag hoppas att det kommer fram imorgon.

Om två timmar börjar jag jobba, och jag är helt sjukt trött. Blev väckt imorse av en chef som inte sa särskilt mycket vettigt, och inte jag heller för den delen, eftersom jag knappt hade någon röst. Har inte kunnat sova varken på dagen eller nu på kvällen heller. För mycket tankar som snurrar. Jag saknar en del människor. Det är vissa jag vill ha nära mig just nu. Samtidigt som jag vill vara ensam.

Om känslorna av otillräcklighet var stora förut, är det ingenting mot vad de är nu. De fyller hela mig och vad jag än gör känns det meningslöst. Vad jag än gör har det ingen betydelse för någon. Inte ens för mig själv.

Jag mår så konstigt.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det finns inga ord.

Igår var ett virrvarr av känslor. Vi kom överens om att vi inte kunde påverka från där vi var, så vi försökte ha roligt ändå. Jag hade ganska trevligt, men ibland kom verkligheten ikapp och tårarna steg i ögonen.

Det finns inget mer att skriva. Mer än att jag älskar alla mina vänner något så otroligt.

Jag vaknade klockan nio imorse, var dödstrött, men kunde inte somna om eftersom jag var så sjukt irriterad..

Egentligen började det väl i onsdags natt. Jag hade pratat med min chef på bemanningsföretaget och förklarat att jag var sjuk och inte kunde jobba förrän tidigast söndag eftermiddag. När jag ligger och precis håller på att somna ringer det klockan tolv, men jag svarar inte. Jag brukar inte göra det när det är nummer jag inte känner igen. Men jag blev orolig, det kunde ha hänt någon något, så jag kollade upp på Eniro vem det var. Någon från bemanningsföretaget, såklart. Trots att jag sagt till min chef att jag var sjuk tidigare på dagen.

Imorse vaknar jag av att någon kommer in i mitt rum, men går ut igen. Mamma, såklart. Jag försöker somna om, men undrar vad hon skulle in här och göra. När jag tittar på mobilen ser jag att samma nummer som i onsdags natt har ringt, utan att jag hört det. Då fattar jag att de ringt hem, och mamma svarat. TROTS att jag har sagt att jag är SJUK och inte kan jobba förrän SÖNDAG EFTERMIDDAG. Har de ingen som helst kommunikation på det där företaget, undrar jag?

Men jag har en rolig dag framför mig, i alla fall :)

Min kropp är så bra på att anpassa sig. Jag har haft hyfsat lite att göra den senaste tiden, och nu när det börjar köra ihop sig och blir massor att göra nu i fem dagar, ja då passar det sig minsann att bli SJUK! Vad är det för stil liksom? Så idag har jag köpt ett paket piggelin och ätit massa glass. Jag köpte en korsordstidning också, men den var på tok för svår, så jag har löst typ tre ord i den =/ Snacka om slöseri. Undrar om man kan byta? Men jag hade tur, för Illustrerad Vetenskap kom idag, tidningen som kommer konstant! Seriöst, det känns som att den kommer typ varannan vecka. Min teori är att de har en massa att skriva om nu, så de skriver som fan och gör tidningar. Sen i slutet av året kommer det inga fler ^^

Jag vann även en liten vinst idag, över min telefonfobi. Ringde min ena chef och sa att jag inte kunde jobba en av veckorna som han bett mig.. Men han blev varken arg eller skällde på mig, han sa bara att det skulle lösa sig. Jag är så glad över att få jobba som brevbärare varannan vecka hela sommaren! Och enligt mig är det perfekt att få jobba varannan vecka istället för klumpvis. Då slipper jag vara låst ena delen av sommaren, nu kan jag istället leka varannan vecka :) Jag lär i och för sig kunna leka en del även veckorna jag jobbar, då det inte lär vara så mycket att göra.

Det skiftar så. Ena stunden hatar jag att vara barnvakt. När de trotsar allt man säger. När de gör precis tvärt om. När de inte lyssnar och när de triggar varandra att utmana ödet och mig. När de slåss och när de vill ha uppmärksamhet samtidigt som jag är upptagen med något annat.

Andra stunden älskar jag det. När de pratar tvärtom-språket och säger att jag är den sämsta barnflickan de haft. När de visar kärlek till varandra och hjälper den andre. När en liten hand smyger sig in i min. När man kan se glädjen i deras ögon för att få hoppa studsmatta med mig i fem minuter till. När de spontankramas. När de vill samarbeta och komma fram till en bra deal istället för att totalvägra. När de säger kloka saker och när de lär mig saker jag glömt bort.

De är fina, de där små varelserna, trots allt.

Äntligen finns Imogen Heap på Spotify. Jag tar hem låten Congratulations, som de gör tillsammans med Blue October, lyssnar på den och får lite ont i magen.

Minnesbild: fosterställning i sängen, täcket över huvudet, hörlurar i öronen (annars lyssnar jag alltid genom stereon, men just den här gången orkade jag inte starta datorn), och skakandes av gråt.

Gråt över något jag inte gråter över längre. Men den ger mig likförbannat ont i magen. Den hamnade direkt i spelningslista "Aj" och lär stanna där. För den tar mig tillbaka till när det var värt att gråta över, det där. Nu är det inte det längre. Nu gråter jag över andra saker.

När jag var barnvakt förra veckan frågade M vad jag brukade gråta över. Hur förklarar man för en sexåring det som jag brukar gråta över? Självhat, otillräcklighet och höga krav är inget som finns i en så liten människas värld. Så jag sa att jag brukade gråta när mina vänner var ledsna. För det gör jag ju också. P frågade om jag inte grät när någon slog mig. Jag förklarade att jag har så snälla vänner, att de inte slår mig så ofta. Och när de väl slår mig, slår de inte så hårt. Det är mer av kärlek, inbillar jag mig. Men det sa jag inte. Det sista alltså.

Jag älskar vädret som är. Jag ville bara berätta det. Jag trivs när det är såhär, jag vet verkligen inget bättre än att känna hur solen värmer, kunna gå i linne och shorts. Jag vill aldrig ha vinter. Och jag är så glad för att den äntligen är slut. Att sommaren är här. Att det blev sommar, i år också. Jag är lite nervös varje år. Tänk om det skulle vara som i november, året runt. Jag skulle avlida. Men nu är gräset grönt, träden gröna och blommorna blommar och doftar gott. Jag trivs som fan och vill att det ska vara för evigt.

Nu ska jag äta middag med min mamma, min bror och hans fästmö.

Jag börjar känna mig lite sliten, det ska jag medge. Den här veckan har varit näst intill absurd. Det tär verkligen på kroppen att jobba nätter. Speciellt när jag inte ens sover på dagen innan, så jag går verkligen på sparlåga när klockan börjar närma sig 4-5 på morgonen. Men jag har överlevt och jag har haft roligt. Och att vara barnvakt dagen efter ett nattpass är kanske att ta sig vatten över huvudet, men det gick ju bra i onsdags..

Igår spenderade jag tid ute i regnet, kan man säga. Mina ljusgrå jeans var mörkgrå när vi mötte upp de andra innan matchen, och jag var kall. Men som tur var stod vi under tak, så vi slapp få överdrivet mycket regn på oss under matchen. En match som var härlig. Det var sån skillnad mot Djurgårdsmatchen; i alla fall stämningsmässigt. Antagligen tack vare hemmaplan, men ändå. Jag ryser i hela kroppen när Östra drar igång sånger, istället för vi. På planen såg det ungefär likadant ut som mot Djurgården; total dominas i första och lite mer trevande i andra, men ändå en vinst med 1-0. Väldigt, väldigt skönt.

Det som främst skilde sig från Djurgårdsmatchen var halvtidsvilan.. Jag blir så trött. AIK gjorde mål med 17 sekunder kvar av första halvlek, och kanske var det därför, kanske var det planerat, jag vet inte. I vilket fall som helst roar sig en del ur Hammarbypubliken med att kasta bengaler upp på Östra sittplats. Hur tänker man då? Visst, jag ska inte rentvå AIKs supportrar, det var någon idiot som kastade tillbaka bengalen till Södra, men sen for det stolar och pinnar och annat skräp mot Östra under hela pausen..

Det jag blir mest irriterad på är inte vilka supportrar som gör vad, oavsett lag är det lika idiotiskt. Jag vet att det inte är riktiga supportrar. Det jag blir mest irriterad på är agerandet från polis och andra högre uppsatta. De måste få ett slut på det här. Det hjälper inte att spruta med brandsläckare på de som bråkar (en tolvårig flicka fick åka till sjukhus efter att ha blivit sprutad i ansiktet...), det hjälper inte att det är videokameror som filmar dem; det har ju ändå ingen effekt. De fortsätter ju ändå. Jag har egentligen ingen lösning på problemet, men ett steg kan kanske vara att se till att inga som helst bengaler eller liknande kan tas in. Det kan vara en början.

Jag har mått riktigt bra de två senaste dygnen. Har känt ett lugn i magen, och kanske är det delvis tack vare helgen, men jag vet vad det egentligen beror på.

Det beror på den som sprang ikapp mig på pendeltågsstationen i måndags kväll när jag var på väg till korpenmatchen. Det beror på vad hon berättade, vad hon genomfört och hur det fanns glädje i hennes röst. Och hur det första hon sa var "vad glad jag är att jag träffade dig här", genuint. Hon menade det verkligen, för jag hörde det i hennes röst.

Sen flöt kvällen på. Vi spelade vår första förlustmatch, en förlust på ett mål där hela bollen inte ens var inne. Men det tyckte domaren, som står fastklistrad vid mittlinjen, att den var. Hur fan kunde han se det? Men man kanske inte ska förvänta sig så mycket domarklass i korpenfotboll.. Men jag var glad ändå, det hade fixats så vi nu har likadana vattenflaskor också. Och jag fick skjuts till tunnelbanan och jag bara älskar allihopa där.

Sen åkte jag till barndomsvännen i Brommaplan, där jordgubbar, glass, musik och skratt på en balkong väntade. Det var vi fyra och jag trivdes. Vi bestämde oss att dagen efter gå på museum. Det gjorde vi.

Inatt har jag jobbat, och det som till en början skulle bli outhärdligt med tio timmar, blev bland det roligaste jag gjort på länge! Jag hade lätt kunnat jobba ett par timmar till. Det var jag och tre killar, och det var nog vad jag behövde på det där stället; inte så många i omlopp. Om dagarna är vi 15-20 pers. Nu hade jag tid att prata med dem, lära känna dem. Och de var så snälla och uppmuntrande och sköna och roliga och ja. Att en high five kan betyda så mycket för mig. En klapp på axeln. Ett "Jag uppskattar verkligen din hjälp" och "Sjukt bra jobbat idag Cissi".

Det är lätt att göra mig glad, ibland.

Jag har spenderat helgen i annan miljö. I skog, äng, sol, gräs, grus och vatten. Ingen betong, ingen tunnelbana, inga rulltrappor, ingen teckning. Inget alls. Bara det jag behövde; en pappa och ett lugn så obebeskrivligt skönt. Jag har andats i helgen. Gått barfota. Hämtat krafter. Men även använt en del muskelkraft. Kört sand i skottkärra, krattat, lekt med högtryckstvätten. Tränat också.

Lika stressig som gårdagen var, lika lugnt var det idag. Min effektiva arbetstid har kanske varit tre-fyra timmar. Ändå var jag på jobbet i nästan tolv.. Känns på ett sätt ganska ovärt, men det är ju pengar. OB dessutom. Dubbelt upp för att göra ingenting.

Nu är jag slut i hela kroppen och tycker att det är ganska skönt att inte behöva jobba imorgon. Det är imorgon som har varit mitt mål, speciellt igår. Även om jag har lite dåligt samvete över att åka bort, så måste jag träffa min pappa och andas ny luft ett tag. Det är inte alls meningen att lämna någon eller lämna någon i sticket eller svika någon eller ignorera eller strunta i eller vara självisk eller en dålig vän.

Det är bara meningen att samla energi så att jag kan stanna kvar, låta bli att svika, uppmärksamma, vara osjälvisk och en bra (om jag kan bli det) vän. Tyvärr ser det ut att bli rätt kass väder. Men det står jag ut med.

Följande är skrivet igårkväll klockan 22.

Jag sitter här alldeles rödgråten. Frustration kallas det. Frustration över att inte kunna göra något, frustration över att inte vara till hjälp. Att fastna med tungan. Att inte kunna säga något alls. Att inte ens veta vad jag ska säga. Frustration över hjälplösheten. Frustration över sjukvården. Hur jävliga de är. Hur de inte fattar att det är allvar. Hur de är så sjukt jävla nonchalanta. Det är inte okej. Jag vill gå dit och trycka upp dem mot väggen, skrika i deras ansikte och fixa det här åt min vän så hon kan börja simma uppåt igen. För det räcker nu. Jag vet det. Och jag vill gå dit och berätta det för dem. Så de förstår. Men de är antagligen för trångsinta för det. De har antagligen fel jobb för att fatta vad det handlar om. Det handlar om en av de finaste människorna.

Och nu kommer tårarna igen.

Jag ska sova. Klockan står på 05:25.

Nu har jag förhoppningsvis överbevisat mig själv. I lördags kom jag hem kvart över ett. Jag somnade nog inte förrän vid tre-halv fyra. Sen gick jag upp halv sex, och jobbade i elva och en halv timme. Och jag klarade det. Jag somnade inte på jobbet, jag var inte överdrivet trött. Jag gjorde bara fel två gånger, och det var bara sjukt svårt att koncentrera sig på att skriva rätt siffror på morgonen när jag precis hade kommit. Det tog nog fem-tio minuter längre tid än det gör i vanliga fall.

Inatt har jag sovit typ tolv timmar. Det var skönt och välbehövligt. Och inget jobb idag heller, det var nästan ännu skönare. Och viktigare. För jag har ett mål idag, ett mål tillsammans med vännen. Vi ska lösa det här nu, vi ska sätta dig i rätt båt och ro åt rätt håll igen. Vi ska få rätsida på det här, för det kan inte vara så längre. Du är värd att må så mycket bättre. Det skär i hjärtat på mig, det får mina händer att skaka, mina tårar att rinna och mina ord att stanna inombords.

Ikväll blir det förhoppningsvis två vinster; BK Bollklubb och AIK. Jag bestämde mig igårkväll för att gå på derbyt, trots att det innebär stress från Korpenmatchen. Djurgårn kommer antagligen åka på sånt spö att man inte vill missa det. Sen var det ju oförskämt länge sen jag stod på Norra. Ändring på det ikväll. Åh vad bra det kommer bli. Jag är pepp!

Jag vill jättegärna gå och lägga mig, men mamma har fem väninnor här och det funkar liksom inte att gå och lägga sig då.. Har sprungit ikväll, det gick ganska bra. Två minuter snabbare än i tisdags. Min arbetsledare ringde sen, jag ska jobba imorgon. Får inte glömma att ta allergimedicin imorgon bitti. Inte.

Det har varit en dålig dag idag. Jag träffade Malin en stund, men det hjälpte inte riktigt. Allt är så hopplöst, jag har gett upp så mycket och jag är så besviken på mig själv. Jag tar inte tag i saker som jag borde, och jag bara väntar ut tiden. Vad jag väntar på, vet jag inte riktigt.