I want something good to die for

Jag lever i förnekelse den här veckan. Det är mycket som förnekas, men framförallt en sak.

Ina.

Inte så extremt och elakt som det låter, utan mer det faktum att hon åker bort på onsdag. Hon flyr landet och planerar inte att komma hem än på ett halvår. Vilket innebär att när hon kommer hem, då har jag (antagligen, jag hoppas det ändå) åkt till Nya Zeeland för att vara borta i ett år. Det här innebär att imorgon antagligen kommer bli sista gången jag träffar henne. På ett och ett halvt år. Det är halva gymnasietiden. Och gymnasiet som kändes som en evighet ibland. Hur fan ska det gå?

Ett och ett halvt år.

Sen när det väl är dags för mig att åka, att lämna de som är kvar här hemma och inte träffa dem på ett år, då kommer det vara lika jobbigt det. Men då är det alla på en gång och det kommer antagligen kännas annorlunda. Nu blir det så påtagligt att det är en person som försvinner. Fina, fina Ina. Som är så bra att prata djupa saker med. Som uppskattar det man anstränger sig till. Som blir glad över de små sakerna. Som skickar kluriga sms. Och fina. Ett av mina topp fem allra finaste sms kommer från Ina.

Men jag unnar henne det här. Hon kommer klara sig galant där borta. Och hon kommer ha sitt livs näst roligaste tid. Den roligaste var gymnasiet.

Jag skulle vilja spendera min morgondag i sängen. Gräva ner mig och inte finnas för ett par timmar. Det var länge sen jag kunde göra så. Sluta existera för en stund. Det är alltid så mycket annat som ska göras. Fixas, planeras. Vara till hands. Tillgänglig. Jag skulle behöva en dag i min ensamhet. Få låta tårarna rinna av mig, tömma mig på tankar och känslor. Bryta ihop, så att jag kan komma igen sen.

Men jag ska gå upp kvart över fem imorgon bitti. Och sen jobba i nästan tolv timmar, innan jag ska hem och organisera en födelsedagspresent. Jag hoppas att det går bra på jobbet imorgon. Att det flyter på, och att jag får göra det jag kan, inte det som det är tänkt att jag ska göra egentligen. För det hann jag inte lära mig i tisdags. För det är nära till tårar, hela tiden. Hur fan ska det gå på lördag, egentligen? Att säga hejdå. Näej.

Och jag vill fortfarande inte betala 900 spänn för ett hälsointyg. Jag var ju fan inte ens helt frisk. Då borde man få rabatt.

Den här dagen har varit åt helvete. Nu kan det, förhoppningsvis, bara bli bättre.

Jag vet inte vad som händer. Jag håller på att gå sönder inuti, och jag har ingen aning om varför. Nu är det tredje gången på tre timmar som jag gråter. Och jag måste vara glad idag. Det gör det ännu mer jobbigt. Jag vill bara skita i allt. Inte bara idag, utan allt. Framtiden, mina planer, mina hopp. Allt. Skitsamma. Det kommer ändå aldrig gå vägen.

Och sjukvården kan ta sig i arslet. Hur fan kan de först ta 140 spänn för en undersökning, och sen NIOHUNDRA JÄVLA SPÄNN för att få ut ett intyg som inte ens säger att jag är helt frisk. Skit. Men jag måste ju ha det, så jag har inget val.

De målar vita streck på gatan utanför. Jag har alltid undrat hur de kan få strecken så raka, jämna och proportioneliga. Det måste vara skitsvårt. Jag skulle aldrig våga köra en sån där.

Jag var och sprang idag. Och jäklar i min låda vad jag sprang! Rekord med typ en minut på fem kilometer. Ganska bra, om jag får säga det själv.

När jag hade sprungit klart gjorde jag utfall i typ 50 meter, och vid målet finns det stänger i olika höjd som man kan stretcha mot, den högsta är kanske en och en halv meter över marken. Det var en söt syn att se en kille i 25-årsåldern balansera på dessa stänger, helt i sin ensamhet, innan han började sin löpning. Han tittade på mig innan han tänkte kliva upp på den högsta, och sa "det känns dumt att riskera något.", så hoppade han ner och sprang iväg.

Jag får flashbacks. Sitter och skriver i ett Worddokument. På engelska. Skillnaden är att det inte är någon lärare som ska betygsätta det. Det är värre än så. Det är några på en au pair agentur på Nya Zeeland som ska läsa det och bedöma om jag verkar tillräckligt vettig för att bli skickad dit. Och det är ju så svårt att få ner allt man tycker och känner och anser i ord. Och sen dessutom på engelska. Men jag har i alla fall börjat. Frågan är bara hur långt det får bli. Jag är i alla fall ganska bra på att få det att se snyggt ut. Rubriker, även om det kanske inte är så vanligt i ett personligt brev. Men då känns det mer okej om det blir långt. Den som läser får mer överblick.

Jag väntar på att klockan ska bli typ kvart i sju. Då ska jag åka och springa. Först fem kilometer, och sen lite backträning på det. Måste få tillbaka mina fotbollsmuskler. De behövs när jag är brevbärare. För nu orkar jag bara upp för hela uppförsbacken till kontoret (det är en jävla uppförsbacke kan jag meddela..) i början av veckan. Torsdag och fredag är mina lår så möra att jag är tvungen att leda cykeln delar av backen. Så nu när jag jobbar på Centralen den här veckan, ska jag hålla igång träningen så jag har ännu mer muskler nästa vecka!

Jag ser fram emot torsdag.

Jag måste ha drömt något jobbigt inatt. Var så sjukt arg när jag vaknade, och det har hållit i sig hela dagen. Det liksom kryper i kroppen. Kan inte sätta ord på vad det är. Antagligen började det redan igår kväll. Av någon anledning. Grönan gav dåliga vibbar. Vad som hände sist jag var där kom väl tillbaka, undermedvetet. Att mamma skickade sms under dagen och sa att jag fått ett stort paket med posten gjorde saken ännu värre. Jag var livrädd när jag gick hem. Livrädd för vad det kunde vara i paketet. Men det var ingen fara.

Kanske är jag sliten. Nej, inte kanske. Jag är sliten. Man blir det av att ha jobbat 16 av de 19 senaste dagarna. Men nu är det bara en dag kvar, sen har jag två dagar ledigt innan det i princip börjar om igen. Ska jag vara ärlig är jag så trött idag att jag har gråtit ett par gånger. Över saker som kanske inte är värda att gråta över, men som det ändå har blivit så av.

Det är mycket som borde ordnas och planeras och fixas. Mycket som någon (den någon som allt för ofta är jag) borde ta tag i. Organisera upp så att alla kan träffas, välja, rita. Men helt ärligt så skiter jag i det. Jag pallar verkligen inte organisera. Jag orkar inte ta ansvar för något. Jag är så sjukt less och nu kommer tårarna igen. Jag har ingen aning om varför. Fan. Kan inte allt bara ordna sig självt?

Vilken dag. Jag ska snart gå och lägga mig. Först måste jag bara berätta hur duktig jag varit. I punktform.

- Jobbat 10-14 (hur skönt som helst, det är som en hobby. Jämfört med mitt andra jobb, alltså)
- Tvättat mina fönster, till och med mellan dem
- Dammtorkat och ställt tillbaka grejer i fönstret efter renoveringen
- Rensat min garderob
- Dammsugit
- Sorterat gamla lönekuvert som legat på skrivbordet hur länge som helst
- Gått på fotboll (ensam) och sett AIK göra en helt sjuk match.

Och slutligen, det viktigaste; skickat in pappren till Au Pair Link. Ett steg närmre Nya Zeeland.

Nu ska jag sova!

Jag jobbar, äter och sover. Om någon undrar.

Men det som bestämdes igår ger mig kraft. Så fort jag tänker på det blir jag glad och varm i hela kroppen. Det är så fint, och jag kommer bära med mig de bästa jag har alltid. Och de kommer bära med sig mig. Så fort jag känner mig ensam, kommer jag inte längre vara det. Älskade, älskade.

Nu ska jag gå och lägga mig. Börjar jobba om nio timmar. Slutar jobba om 21 timmar. Det är fan stört. Men sen är det bara en dag kvar. Så får jag sovmorgon till nio i alla fall, måndag till fredag.

Pengar, pengar, pengar.

Nya Zeeland, Nya Zeeland, Nya Zeeland.

Jag tror det är PMS. Jag hoppas det. Jag antar det. Jag har ingen riktig koll egentligen. Men att åka hem igår var helt sinnessjukt jobbigt. Bröt ihop på tunnelbanan. Kunde inte hindra tårarna. Hur jag än tänkte, vad jag än lyssnade på, så var det en anledning till tårar. Jag behärskade mig allt jag kunde, men kroppen ville inte riktigt samma. Sen, när jag väl var hemma och kunde gråta om jag ville, nej då kom det inga tårar.

Men så idag, nästan samma sak, fast här hemma. Skrattanfall med mamma och mitt i det känner jag hur jag bara går sönder. Det rinner ett par tårar, men från mammas synvinkel var de av skratt. Men det var de inte. Jag hade helst velat sjunka ner där på fönsterbläcket och få gråta. Mitt i ett skrattanfall.

Och jag lyssnar på Snuff konstant. Imorse gick den om och om igen hela vägen till jobbet. Men jag kan inte sätta ord på varför det blir som det blir, jag kan inte sätta ord på det som just nu bryter ner mig.

Det kan Slipknot. Delvis i alla fall.

Sammanfattning av helgen: Kalas och chaufför.

Igår var det 30-årskalas gånger två. Bror och fästmö hade kalas och bjöd på helt sinnessjuk god mat. Förrätt, två varmrätter och två efterrätter. Väldigt trevligt, bortsett från vissa saker. Jag blir så trött. Och ledsen.

Idag var det 26-årskalas i Uppsala. Kusin vitamin i en trädgård och hur mysigt som helst. Grillat och tårta.

Jag var chaufför till båda kalasen, så nu har jag kört jättemånga mil den här helgen. Är väldigt trött och har antagligen en del söndagsångest. Jag vet vad som väntar nu. Elva dagars jobb, med bara en dags ledigt. Dessutom är passen den här veckan på elva-tolv timmar. Jag har inte alls någon lust. Men som tur är ser det ut att bli kass väder i alla fall.

Jag sitter här och lyssnar på gamla Westlifelåtar. Har börjat tänka en del, och det är dumt och jobbigt. Det, i kombination med extrem trötthet, gör att det ska bli jävligt jobbigt att gå upp imorgon. Och jag vet att jag borde ut och springa imorgon kväll också. Hm. Jag måste. Jag måste behålla kondisen jag fått under den här veckan. Det vore så jävla dumt att behöva börja om från noll nästa vecka. Väldigt onödigt.

Nu ska jag kanske sova, eller nåt.

Här var det länge sen jag var. Men det är sommar och sommaren är så som den ska vara; varm! Det finns inte ord för hur mycket jag älskar vädret. Det är också anledningen till att jag inte skrivit här. Jag har jobbat och sen badat eller grillat eller annat mysigt. Jag har inte haft tid. Jag har tagit vara på sommaren och vänner som jag snart inte får träffa. Vissa inte på ett och ett halvt år. Jag tror att det kommer kännas.

Det har hänt en del saker. Jag har bytt land. Från Australien till Nya Zeeland. Har hittat en agentur som verkar hur bra som helst, så nu väntar jag bara på post från polisen och från vårdcentralen, så ska jag snart ha fixat allt. Sen är det väl bara att vänta och hoppas.

Jag var på vårdcentralen idag för en hälsokontroll. Sköterskan hade typ mindre koll än jag, och vägrade skriva på engelska. Sen sa hon att jag antagligen skulle behöva betala för att få ut hälsointyget. Jag betalade ju 140 spänn för undersökningen, inkluderar inte det pappret och bläcket det kostar att skriva ut intyget? Dåliga var de också. Hon sa inte ens till innan hon stack mig när hon skulle ta blodprov. Fan, jag tittade ju inte för att jag tycker det är obehagligt. Hon kunde ju ha varnat.

Sen har jag jobbat hela veckan, och trivts med det. Trivts med att tröjan är genomblöt när jag kommer in. Trivts med att cykla i uppförsbackar till det bränner i låren, och då cykla lite till. Trivts med att få sluta tidigt så jag hinner göra annat också. Trivts med mina sjuka arbetskamrater.

När jag var på väg hem i tisdags var det en kille som stannade mig och berömde mig, på engelska, för att jag matchat mina skor med mina hängslen och mitt linne. Jag blev glad. Han ville ha mitt nummer, men jag tyckte facebook räckte. Men jag har inte addat honom. Jag vågar inte. Jag såg honom idag när jag var på väg hem igen. Men jag så svensk en svensk kan bli, och tog upp mobilen och låtsades pilla med den. Hade ingen lust att prata, ingen lust att säga nej.

Nu ska jag gå och lägga mig, och imorgon vakna till den sista arbetsdagen för veckan. Sen väntar en helg som innehåller en massa fina saker. Sen på måndag börjar elva dagars konstant jobb, med en dag ledig. Party. Men det är sen. Nu är nu.

Godnatt.