I want something good to die for

It's close now.. In one hour we are meeting at Hötorget to have the opportunity to speak english with each other before we take the real test, which begins at 19:30. Have your fingers crossed for me! I'm nervous, of course I am, but I don't think I'm as nervous as I should.. I'm glad we're doing it with people we know, imagine the feeling of doing it with people you haven't met before and you have no idea how good english they speak.. What if you wouldn't understand a word :o

I have to say that me and Oliver came on the third place of the whole school when orienteering last week! That's really cool, we even came in before Linus, and that's status. I hope dinner is ready soon, I'll have to go in half an hour..

By the way! In our Infokompisblogg there will be a great recepie to check out during the night.. We talked about it in school, and it was.. well.. great. Check it out yourselves^^

Två dagar den här veckan har jag utmanat mig själv. Jag har ställt mig själv inför svåra saker och jag har klarat dem. Det har inte gått superbra, men jag har tagit mig igenom det och jag känner mig lite säkrare och lite mer stolt över mig själv. Jag har gjort saker som för många andra är självklara men som för mig varit i princip oövervinnerliga. Men jag är på rätt väg nu och det känns bra att jag har vågat. Att jag har bevisat att jag faktiskt kan, i alla fall lite.

Skiva igår. Det är synd att jag inte kan skriva att det var det roligaste jag varit med om.. Anledningen till det är DJn och musiken.. Inte en enda schlagerlåt spelades, inte en enda svensk låt (borträknat 'alla som inte dansar') och jag kände inte ens igen hälften av låtarna. Det var enbart hip hop och RnB. I fem timmar. Så extremt tråkigt för mig som inte klarar av sån musik. Men jag bestämde mig för att göra det bästa av situationen och dansa och ha kul ändå, och det hade jag, men jag hade haft så stört mycket roligare om det hade varit låtar man kunde sjunga med i! Bästa outfit får ett delat pris mellan Jockes vargutklädsel och Alexanders och Jakobs hästdräkt. Jag har inte glömt Oliver. Men det blev så naturligt till slut att man slutade fundera över det. Han passade bra i högklackat, kjol, nätstrumpbyxor, korsett, läppstift och nagellack. Det var minst sagt uppseendeväckande när vi var på väg till nattbussen.. Men ack så roligt. Jag var hemma när det hade blivit ljust igen. Jag hade en väldigt trevlig kväll/natt.

Jag vill blogga, jag vill skriva, jag vill låta fingrarna gå över tangentbordet och se skärmen fyllas av bokstav efter bokstav, ord efter ord. Men jag har inget att skriva om. Det finns ingenting som tar upp mina tankar, inget som jag vill dela med mig av här. Inget som någon annan har att göra med. Jag saknar mitt flyt i skrivandet. Det finns inte där längre, att skriva de här raderna har bara det tagit fyra minuter. En tid som jag tidigare skrev ett helt och meningsfullt inlägg på. Samma sak gäller skolarbeten. Orden försvinner liksom någonstans på vägen, och de hittar aldrig tillbaka. Jag får sätta upp skyltar och vägvisare i mitt inre och dela ut kompasser. Så jag kan få tillbaka alla försvunna ord.

Jag saknar att vara riktigt, riktigt glad. Eller att längta efter någon. Ha någon betydelsefull som det inte kan bli för mycket av.. Det saknas en sån i mitt liv, det känns som att det inte har funnits på väldigt länge. Sen saknar jag något att se fram emot. Eller, i och för sig, fotbolls-EM stundar ju om drygt en och en halv månad. Men det känns fortfarande inte verkligt, och det är långt bort. Kanske längtar jag lite till på torsdag när jag får retas och vara mig själv på en fotbollsplan med människor som vet hur jag är och som är likadana. Det ska bli roligt att spela korpen, och det ska bli ännu roligare att träffa alla. Eva, Carro, Jenny, Fanny, Marcela, Rebecka. Ubbe.

Imorgon ska jag också spela match, men det ska inte bli kul alls. Jag är så trött på att jag tycker att det är så jobbigt, samtidigt som jag vet att det tar ett bra tag till innan det blir bra. Innan jag kan slappna av. När jag slutat känna att någon bevakar varje steg jag tar och dömer mig. Någon som skrattar åt mig när jag misslyckas. När jag slutat känna så, då kan jag kanske slappna av litegrann och börja vara mig själv. Men jag vet att det tar i alla fall en månad till. Tyvärr. Sån är jag och det går inte att ändra på. Även om jag hemskt, hemskt gärna skulle vilja..

Nu blev det ett ganska långt inlägg ändå, jag behövde bara komma igång lite, så gick det bättre. Orden hittade rätt ganska bra. Även om det här tog tolv minuter.