I want something good to die for

Jag har haft mycket tid över till att tänka den senaste en och en halv veckan. Väldigt mycket tid. Och just nu är jag ledsen, jag är så ledsen över allt jag har lämnat. För den här tiden på året, fast för två år sedan, var jag exalterad och nervös, lite rädd, men mest av allt var jag så himla spänd för att åka ut på mitt livs äventyr. Flyget skulle gå om typ fyra dagar och jag kunde inte vänta. Jag kunde verkligen inte vänta på att få känna hur planet lyfte från marken och jag skulle landa i ett okänt land, bo i en okänd familj och skapa en ny bild av mig själv. Jag var så exalterad, och jag minns att när jag gick där på Arlanda, när jag sagt hejdå till mamma och storebror, när jag checkat in väskan och var påväg till gaten, jag minns hur jag lyssnade på Jack Johnson - Better together och nästan skuttade fram, för att jag var så glad. För att jag var så glad över att äntligen vara på väg, glad för att jag hade vågat.

Och jag hade aldrig kunnat önska mig något bättre än det jag fick, jag hade aldrig för två år sen kunnat föreställa mig att det skulle bli så bra som det blev. Jag minns första bilresan när min värdmamma hämtade mig, jag minns hur nervös jag var. Jag minns hur Lola släppte in mig direkt, hur vi satt i hennes rum i timmar första dagen för att lära känna varandra. Jag önskar jag kunde få göra allt igen. Jag önskar jag fick åka på äventyr en gång till, fast tillbaka till samma ställe. För Nya Zeeland är hemma för mig. Det bevisades när jag åkte tillbaka. För det är också en stark minnesbild. Hur jag sitter i shuttlen på väg från flygplatsen, jag har bytt om till shorts och linne, solen skiner utanför fönstret och jag känner total glädje. Inga problem finns, allt som finns är det soliga landet som jag är i, som jag älskar, och jag var lycklig. Jag var lycklig då.

Ibland önskar jag att jag aldrig hade åkt. Jag vet att det är dumt, för hade jag aldrig åkt hade jag gått miste om så oerhört mycket. Men ibland är smärtan av saknad så stark att jag önskar att den inte fanns. Det är hemskt att ha de man älskar på andra sidan jorden. Det är så jävla hemskt. Det enda jag vill är att åka och hälsa på, det enda jag vill är att få krama Lola och aldrig släppa taget, det enda jag vill är att skratta åt Theo och det han säger en gång till. Jag vill göra pakter med Robert, jag vill hjälpa Nikki med middagen. Jag vill sitta en solig fredageftermiddag på altanen med en Gin&Tonic, pyssla med Theo och Lola och lyssna på musiken som Robert spelar högt på stereon, samtidigt som han tar mystiska bilder med sin kamera.

Jag vill ha allt det där. Jag ville inte lämna det. Fast jag visste att jag var tvungen. Och det är det som gör så ont.

Just nu är allt helt okej. I allmänhet och just precis prick nu. Har fått en hel del gjort på två dagar nu, så känner mig duktig. Tvättade precis fyra maskiner tvätt OCH vek och stoppade in allt på sin plats.

Har haft besök av min spanska vän Lucía i åtta dagar, hon åkte hem igår, och det är ganska tyst här nu. Hon är en fantastisk person, sprider så mycket positiv energi att det räcker och blir över. Vi har haft oerhört roligt hela veckan, men det var samtidigt ganska skönt att hon åkte. Det blev ganska tydligt att jag behöver tid och rum för mig själv ibland. Så det var skönt att igårkväll få vara helt asocial och göra precis vad jag kände för, utan att behöva ta hänsyn eller känna att jag måste underhålla och roa. Men jag saknar henne, och planerar en resa till Spanien inom en ganska snar framtid. Typ till våren.

Sen är jag lättad över min situation i höst. Just nu känns den nästan för bra för att vara sann. Jag har kommit på hur jag ska kunna spara massa pengar och nu ska det fan börjas. Ska plugga två kurser, kvällstid, och den första har upprop på måndag. Jag är inte ens nervös än. Samtidigt som detta ska jag jobba. Jag är än så länge bara timanställd (igen, efter att ha varit fast på 75 % över sommaren), men mina utsikter att få fast på antingen 62,5% eller 75 ser ganska ljusa ut. Det betyder att jag kommer tjäna en del pengar, plus få studiebidrag på typ 1300 varje månad. Min plan är att leva på studiebidraget plus kanske 500. Betala hyra och sen spara resten. Planen är att kunna spara i alla fall 5000 varje månad. Det borde gå, i alla fall ett par månader. För sen blir det ju jul.

Och jag är även glad för det som ingen vet ännu. För det som jag inte vill berätta för någon. Men det har gett mig plats att andas igen, och det har fått mig att inse att det är jag som beslutar över vad jag vill göra, inte mina vänner. Och just nu behöver jag det här, och då tänker jag inte låta mina vänners ord över vad som är rätt och fel påverka mig.

Här sitter jag, istället för att vara påväg till en bunt vänner i Dalarna. Men jag orkade inte. Jag orkar verkligen inte. Det blev precis som jag trodde, att inte jobba har ihjäl mig. Jag klarar inte av att vara sysslolös. Alla hjärnspöken får hur mycket tid som helst att gro och bo in sig, så att jag inte ens kan bli av med dem för att åka bort över helgen. Det gör mig ledsen, men just nu ligger jag faktiskt hellre i sängen än åker tåg och låtsas vara trevlig.

Jag var i London och det var alldeles fantastiskt. Jag hade gärna stannat en vecka till. Fast samtidigt som jag var där och trivdes, kände jag att jag inte skulle orka flytta utomlands igen och lära känna en ny storstad. I alla fall inte London. Det var alldeles för intensivt och alldeles för mycket folk för att jag skulle kunna ta stan till mig och tycka om den. Faktiskt. Men människorna jag spenderade mina dagar med tycker jag desto mer om.

Jag önskar jag hade ett sammanhang. Eller att jag hade ett mål, något att sikta på. Just nu finns det ingenting, ingenting jag vill uppnå. Jag sparar knappt pengar; i vilket syfte ska jag spara dem? Jag vill bara att allt ska lösa sig, samtidigt som jag inte orkar ta tag i någonting. Inte minsta lilla. Jag hatar de här cirklarna.

Och jag hatar hur min telefon är tystare än någonsin. Alla har någon annan. Jag har ingen. Så kommer det nog alltid vara men jag kommer nog aldrig vänja mig.

I guess you get what you give.

Allt är bajs och allt jag vill är att åka till London. Jag vill åka nu, och sen inte komma hem igen. Jag vill åka vartsomhelst och sen inte komma hem igen. För hemma har ihjäl mig. Jag längtar bort bort bort och hösten och vintern kommer äta upp mig, jag vet det redan nu, för jag har ingenstans att åka, ingen sol att fly till, inget att se fram emot som kan ta mig genom den hemska, svenska vintern.

De tankar som börjat forma sig i mitt huvud gör mig lite rädd. Personer jag trodde på, personer jag släppt in. Jag stänger dem ute igen, för såhär vill jag inte ha det. Då är det enklare att acceptera att jag inte har någon. Inte på riktigt. För you get what you give. Och jag har nog inte gett ett jävla piss, visar det sig.

Jag har haft en så fantastisk helg. Verkligen helt underbar. Den innehöll allt man kan önska sig; fint väder, musik (ukuleles, piano, gitarr), allsång, alkohol, massvis av god mat, bad, bilutflykt, nya bekantskaper, dans, kubb, övernattning, asgarv. Så mycket skratt och kärlek.

Jag var inbjuden till Ronja som jag träffade i nz, hon bor utanför Köping och hade tillsammans med sina tre syskon slagit på stort kalas och bjudit in alla de kände. Så där var jag, blev upphämtad på tågstationen av hennes syster som jag aldrig träffat, och sen hängde jag alltså på ett kalas en hel helg där jag från början kände en endaste person. När det var dags att åka hem på söndag kväll ville jag inte riktigt åka. Så många fina människor. Jag önskar att alla fick vara på ett så fint kalas.

Och jag blir så glad varje gång jag överträffar mig själv. Jag visste inte om jag ville åka först, jag bestämde mig på torsdagen i princip. Men jag måste kanske inse att jag kan nu, att jag kan föra mig i sociala sammanhang där jag inte känner någon, att jag kan få folk att skratta, att jag kan hålla konversationer med en och samma person i timmar utan att tappa bort mig eller vilja fly. Att jag kan ta plats och bjuda på mig själv, även tillsammans med folk som inte alls vet vem jag är. Kanske är det just därför. För att de inte vet hur jag varit förr, hur osäker och blyg jag brukade vara.

Och allt är tack vare Nya Zeeland. Jag har det där landet att tacka för mycket, må jag säga. Väldigt mycket. Antagligen för den person jag är idag. Jag är glad över vem jag är och att jag äntligen är så trygg i mig själv.

Jag vet att det är det enda jag tjatar om, men det ÄR ju det enda som rör sig i mitt huvud. Idag lyssnade jag på Blue Octobers nya låt, inget jättespektakulärt, men den fick mig att tänka följande tanke: hur i helvete klarade jag av att stå på en flygplats och säga hejdå till den person jag älskade mest av allt på hela jorden? Hur klarade jag av det, rent fysiskt? Det borde ha varit omöjligt. Det skulle ha varit det, jag skulle ha vägrat åka. Vad hade hänt då? Vad hade hänt om jag vägrat gå därifrån? Vägrat släppa taget?

När jag tänkte på det här blev min redan dåliga dag ännu sämre. Så jag bestämde mig för att ta på mig löparskorna för att springa ifrån tankarna och för att bli på bättre humör. Det hjälpte och det är så otroligt skönt att kunna göra det. Att må dåligt och få ut något bra av det, så pass fort. Att få springa så det gör ont, och springa bort smärtan. Springa fortare och fortare tills jag vill kräkas.

Sen känslan efteråt. Åh. Endorfinerna i kroppen gör att det känns som det aldrig funnits några problem i hela världen. Gör att det känns som att de där sömnlösa nätterna aldrig funnits och aldrig mer kommer finnas. Gör att det känns som att ångesten som kryper i mig varje morgon kröp iväg tillräckligt långt bort för att aldrig hitta hit igen.

Men jag vet ju att det blir samma visa inatt igen, och samma visa imorgon bitti. Men jag kämpar emot och går till jobbet. Där får jag släppa allt och skratta med mina fina arbetskamrater. Guld till dem.

Att boka tågbiljetter till sig själv och sexton andra, men inte ha någon att skicka sms till när det gör som ondast. Det känns som en paradox, men det är så det är just nu. Jag har mått piss senaste veckan, den enda riktiga höjdpunkten var nog egentligen fredag kväll när jag fick skratta tillsammans med Johanna. Riktiga, hjärtliga skratt från längst in. Sådär som bara vi kan. Resten har varit något annat. Jag vet inte. Ett försök att hålla upp en fasad. Glädje över att ha ett jobb att gå till, eftersom jag annars antagligen inte ens skulle ta mig upp från sängen.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Trots att jag bokat tågbiljetter till mig själv och sexton andra. Det finns ingen som jag vill besvära med mina sms, ingen som jag vill ska tycka synd om mig eller behöva lyssna på mina tankar om ångest och saknad. Jag vill kunna klara mig själv, jag vill kunna stå på egna ben, men ibland är det ju så svårt. Men jag försöker ännu hårdare.

Det är bara som att jag är den enda kvar. Jag, den som alltid är den enda kvar. Jag har hamnat i gamla hjulspår igen, jag njöt den månad eller två det inte var så, när jag fortfarande levde på det bra självförtroende jag hade med mig från nz, men det är sedan länge bortblåst. Nu är jag tillbaka som den person jag alltid varit och här kommer jag antagligen stanna för alltid. Jag är rädd att jag lämnade den enda som någonsin kommer att älska mig, jag är rädd att jag lämnade honom kvar i nz och att ingen av oss någonsin kommer bli hel igen. Att vi kommer leva våra liv, på varsin sida av jorden, ensamma. Ensamma tillsammans. Fast ensamma ifrån varandra. För ingen kommer se mig som han gjorde. Jag kommer förbli ensam, så länge jag är i det här landet. Trots att jag ska åka tåg med sexton vänner.

Det luktar Tigerbalsam och jag låtsas att det är ångorna från den som får mina ögon att tåras. Att det är smärtan från benet som får mig att må såhär. Jag låtsas att jag är sjutton igen, går tvåan i gymnasiet och spelar fotboll igen.

Det kommer nog alltid vara såhär. Det kommer alltid göra ont av någon anledning, det kommer alltid finnas anledning att vilja stanna i sängen i flera dagar. Det kommer alltid komma dagar när allt känns omöjligt och bara tanken på att göra något kreativt av sitt liv gör att man bara vill ge upp helt och hållet.

De här mönstren är alldeles för invanda, alldeles för trygga för att jag ska orka göra något åt dem. Trygga på ett onaturligt sätt, för det kan inte vara tryggt att vilja gömma sig, men tryggt att veta att jag mått såhär så många gånger innan. Tryggt i att jag känner igen mig själv. För jag skulle ju kunna slå mig själv på kinden och lägga av med en gång. Komma ur tankebanorna redan innan de börjat. För jag vet hur jag mår bra, jag vet hur bra det kan vara, hur livet kan glittra. Men just nu vill jag inte att det ska glittra. Just nu mår jag såhär och då vill jag inte ha något jävla glitter.

Samtidigt som jag ju vill det. Jag vill ha allt glitter i världen. Men jag kan inte nå det. Det är inte till för mig, det är till för alla andra. Och det är så det alltid varit, och det är det som gör så jävla ont. Att jag inte kan fatta att det alltid kommer vara så. Hur bra jag än mått, hur länge jag än mått så bra, så kommer det aldrig glittra helt och hållet. För att det blir fel hur jag än försöker.

Det är mycket nu. Men det är mycket av det goda! Jag hoppas sommaren fortsätter såhär, med fullspäckade helger. Är uppbokad tre helger framåt nu, med start nu på fredag med Säkert! på Grönan och sen utgång på det. Jag är dock YTTERST tveksam till denna utgång, då förra gången jag och Felicia skulle ta det lugnt för att spara oss till en fest på lördagen blev det raka motsatsen. Men ja. Och på lördag är det fantasi-monster-fest, vilket jag vet redan nu kommer bli awesome! Allt som sker i Konfettihuset blir awesome. Nästa helg ska vi på kryssning med jobbet, och ja. Jag är inte jätteexalterad, men det blir nog kul. Hoppas jag. Annars simmar jag tillbaka till Stockholm. Men sen, helgen efter det, då jäklar i min låda! Då tar jag en väska på ryggen och åker till Norge :D Min vän Fredrik bor där, och frågade om inte jag ville komma och hälsa på. Och vem vill inte hälsa på honom, tänkte jag, och bokade ett flyg. Är väldigt glad över den här resan, då det var han som tog initiativet och frågade. Och jag menar, han kunde ha frågat vem som helst av sina massa kompisar i Skövde, men han frågade mig istället. Jättefint.

Fast mitt i det här roliga är det en massa man borde göra också. Som att röja i mitt rum och på mitt skrivbord. Dammsuga och dammtorka. Lära sig diska matlådor varje dag istället för var tredje. Gå ner i källaren med lite saker så jag slipper flytta dem mellan skrivbordet och sängen vareviga dag. Men jag känner inte riktigt för att göra de här sakerna. Inte alls, faktiskt. Även om de stör mig.

Nu ska jag sova, jag är helt slut. Tänkte gå och lägga mig tidigt igår, men då fastnade jag på att boka flygresor istället. Sen var jag för exalterad för att somna. Hoppas det går bättre ikväll, för det är jobbigt att vara trött. Godnatt.

Mitt känsloliv känns spännande för tillfället. Ena stunden älskar jag livet, är hög på den lycka jag känner av att få vara i den här stan, att få göra tokiga saker med mina fina vänner, att få njuta av sommarvärmen som är och mina armar som redan fått sin en fin färg. Andra stunder är jag bara så less. Att jag är fast. Redan. Att jag hamnat i cirklar (trots att det inte alls är så, trots att det hittas på saker hit och dit mest hela tiden) som bara är samma. Fast att jag är less och känner mig nere allt oftare (nere på det där oförklarliga sättet, när man egentligen inte är gråt-ledsen utan mer uppgiven) tror jag kan bero på min pengasituation för tillfället. Jag är inte fattig och jag har mat på bordet, men jag lider av att inte ha några pengar över som jag kan sätta in på mitt sparkonto. Jag vill leva som jag brukar; kunna göra spontana saker nu och då, vilket ofta kostar pengar. Jag vill för allt i världen inte dra in på det. Men det som ligger och tjyvar mina tankar är att jag på tisdag måste betala 3500 kr hos tandläkaren. INTE party. Speciellt inte när det är typ halva min lön, plus att jag ska betala hyra till mamma också. Plus att jag vill ha pengar över till sommaren, eftersom jag nästa månad inte kommer få särskilt mycket betalt heller, eftersom jag jobbat ännu mindre den här månaden än förra.

Men förutom att jag är less ibland, är livet toppen! Jag trivs så bra på jobbet, jag kan inte i min vildaste fantasi förstå hur jag orkade ha två jobb och vara barnvakt åt två familjer innan jag åkte till Nya Zeeland. Herregud. Jag var så slutkörd och jag hade inte mycket till liv. För faktum är att jag prioriterar faktiskt att kunna umgås mer med mina vänner och få den energi de ger, framför att tjäna några tusenlappar extra varje månad. För visst, jag skulle kunna ta ett jobb till, men då skulle jag inte njuta lika mycket av livet som jag gör nu.

Idag när jag satt i min säng och var nere (jag väntade på att smälta maten så jag kunde ge mig ut och springa. Efter löpningen har jag varit jätteglad) försökte jag spela ledsna låtar på min ukulele. Det går inte att spela ledset på en ukulele. Så istället lärde jag mig en ny låt. Äntligen. För det har jag också varit less på. De fem låtar jag kan börjar bli tjatiga, och jag har därför inte spelat ukulele på ett par veckor, för jag har inget kul att spela. Men nu så. Such great heights av The Postal Service (vilket är originalet), men sen kan man även lyssna på versionerna av Frankmusik (den ska jag ha på min begravning) eller Iron and Wine (som var den första versionen jag hörde. En kväll i NZ låg jag där i sängen bredvid Jarrod och så kom den på och jag bara började gråta. Den är så fruktansvärt fin).

Jag vill uttrycka mig, jag vill få ner alla känslor i ord och bokstäver, jag vill få ut allt det där som kryper inuti mig, allt det där som gör så ont och får mig att vilja kräkas. Men det går inte. Det finns inga ord, det finns ingenting som kan beskriva hur det känns. Hur jag än försöker. Har lyssnat på samma låt tio gånger i rad nu och det gör nästan ondare för varje gång. Jag vill ha någon här, någon som är som han var, någon som inte säger något, någon som bara ligger där och håller om mig, någon som torkar mina tårar och låter mig vara ledsen. Någon som berättar för mig hur mina ögon ändrar färg när jag är ledsen. Någon som vet allt. Någon som jag inte behöver förklara för. Någon som älskar mig, oavsett vad. Någon som fortfarande älskar mig, trots att jag åkte. Någon som fortfarande älskar mig, trots att vi aldrig mer kommer prata med varandra nu. När det slutgiltiga hejdå har sagts. För att det var det enda som kunde göras. Men det gör inte mindre ont för det. Det gör nog mer ont.

Ibland känns det bara som att jag inte klarar en endaste sekund till. Som att jag kommer sprängas av alla känslor. Bara gå sönder. Istället byter jag låt till Jack Johnson - Angel, blundar, och låtsas att jag ligger där i sängen bredvid honom en sista gång, och han spelar den för mig. Bara en sista gång..

Det är bättre nu. Jag behövde fem dagars betänketid och ledsamhet innan jag och Felicia tog tag i saken och dränkte våra sorger i sprit. För oj. Det var ju inte alls meningen att vi skulle dricka så mycket i fredags. Men det gjorde inget, för det var en så fin kväll. Hon är en så bra människa, så rak och ärlig och respektfull. Det går att prata djupt med henne, man tar och ger. Hon är fan bäst.

I söndags var det första maj. Maj betyder början på mitt nya träningsliv. Har ett träningsschema jag ska följa, med olika löpövningar varje pass, och idag avklarade jag det första. Bara elva kvar nu, den här månaden. Målet är att springa Tjejmilen i höst. Och jag känner mig duktig. Även om jag är helt slut efter 35 minuter så går det ju. Jag gör det. Jag kommer inte med dåliga ursäkter. Jag tycker faktiskt det här ska bli kul. Träningsschemat sitter på ytterdörren, och jag bockar av varje pass. Nu ska jag kanske bli vältränad för en gångs skull. Tyckte det var dags när jag insåg att alla mina jeans inte töjt sig, utan att jag faktiskt gått ner en storlek. Gäller att passa på, att hålla i den goda trenden. Fast den goda trenden var ju egentligen att bo i NZ och promenera Theo till och från dagis varje dag, vilket resulterade i 80 minuters promenad tre dagar i veckan. Men nu springer vi i trappor, cyklar och kör löpning istället. Jag är taggad.

Idag pratade jag med min bror för första gången sen han i lördags blev pappa för första gången. Åh. Finaste storebror. De är dock fortfarande kvar på bb eller neonatal, jag minns inte. Barnet varken andades eller hade puls när hon kom ut. Panik och traumatiskt. Men det löste sig, och nu mår de bra allihopa. Jag är så stolt, och det är han med, jag hörde det i hans röst. Jag ser så fram emot att få träffa den lilla flickan, att få hålla i min brorsdotter för första gången. Jag vet redan nu att hon kommer bli en fin och bra människa. Det går inte att bli annat i närhet av min bror och hans fästmö.

Det var väl klart att det var lite för bra för att vara sant. Jag mådde lite för bra för att inte få ett bakslag. Och här är vi sen i måndags. Igår och idag har varit nästan outhärdliga, ingen sömn, ingen matlust, hjärtklappning och ångest. Det var inte ett dugg jävla kul att jobba imorse. Mådde så sjukt dåligt, hade sån stark lust att bara lägga mig på golvet och försvinna, få bli omhändertagen och få vara ledsen igen. Men det gick inte. Så istället stod jag där med ont i magen och ett hjärta som slog alldeles för fort och med tankar som snurrade runt runt runt och jag kunde inte göra någonting åt det.

För det gör så jävla ont just nu. Jag kan inte annat än tänka tillbaka på hur det var för ett år sen, när det var min födelsedag och jag fyllde tjugoett istället för tjugotvå. Världens finaste middag hos världens finaste värdfamilj med tända ljus och kycklinggryta och världens godaste cheesecake med vit choklad till efterrätt. Långa samtal i sofforna, en brasa som brann, en knäpp värdpappa som skickar grattis-sms när jag sitter i soffan bredvid. En pojkvän som sov över vars armar jag fick krypa in i när vi blev trötta. Fyfan vad jag hatar det här. Det är så jävla jobbigt. Jag trodde jag kommit över honom, men jag har ju inte det. Inte för fem öre. Jag vet att jag måste, jag vet att jag borde, men just nu tänker jag tillåta mig själv att sakna honom och det vi hade. Vilja ha det tillbaka, vilja leva allt om från början. För det var så underbart fint, men det fick inget lyckligt slut. Nu sitter jag här på andra sidan jorden och lyssnar på Hoffmaestro - Got left, sången som han tyckte jag skulle lyssna på. Jag får ont i magen varje gång. För jag lämnade. Jag kommer aldrig komma över det. Jag kommer aldrig lära mig leva med att jag valde att lämna en person som älskade mig något så innerligt, den enda som någonsin älskat mig. Och jag åkte därifrån.

Den här födelsedagen har varit den sämsta någonsin. Allt gör ont. Så jävla ont.